Usch, nu var det jättelänge sen jag skrev, skäms som en hund...

Det har ju naturligtvis hänt en hel del, en del som gjort att jag inte skrivit, lusten har runnit av mig. Vi var hos veterinären och kollade hjärta och njurar på Simba, där visade det sig att han hade ett hjärtfel (som han inte hade sen, visade det sig...) och jag deppade ihop totalt. Veterinären såg något konstigt med hans klaff som då gjorde att han hade ett läck på hjärtat. Jag blev naturligtvis jätteorolig och sökte allt jag kunde på nätet om detta "fel". Anna och jag blev också rekommenderade en veterinär och professor på kardiologi (hjärt-grejer) i Uppsala. Jag försökte få kontakt med honom via mail, men som den professor han är så svarade han inte :-) Till slut fick vi en tid till Jens Häggström på Ulltuna. Han ultraljudade hjärtat och såg då inget som helst fel på honom. Vi var hos honom 1,5 timme och han gjorde en grundlig undersökning av Simba. Han tom tog blodtryck på honom - man sätter en machett runt svansen, gissa om det var poppis när den pumpades upp?!

Förklaringen som vi fick från Jens är följande;

Det läckage som den andra veterinären såg finns inte, utan det han såg var en turbulens vid klaffen. Denna turbulens berodde på att Simba kämpade som en galning för att komma loss och hjärtat drog igång allt den kunde för att fly/slåss. Sen har inte blodet någonstanns att ta vägen (behöver inte användas i muskleran pga att han sitter fast och inte kan röra sig) och då blir det en turbulens som kan missuppfattas som ett klaffläckage.

Jag ska absolut inte säga att veterinär nr 1 var dålig, jag kan bara säga att jag tycker att man ska kolla en gång till med annan veterinär så som vi gjorde och då gärna ta en med STOR erfarenhet av hjärtan på katt (och hund). Jens Häggström var underbar med Simba, han förklarade för oss så vi förstod och han var framför allt väldigt grundlig! Vi hade också 3 "strudenter" som gick med Jens för att lära sig om hjärtan, en från Italien så det mesta var på engelska, men Jens förklarade sånt vi inte förstod. Det jag däremot kan säga om veterinär nr 1 var att han var på tok för stressad och tog sig absolut inte tid med katten, utan körde bara på och ville att han skulle vara tyst och stilla... Men vill man ha det så så kanske man ska undersöka porsilns-katter?

Under hela den här perioden, att leva med ovissheten om Simba är frisk eller inte, så vågade jag inte gå ut med honom, inte anstränga honom, körde speciell mat, var jätteorolig varje gång han blev stressad osv. Vi hade en utställning på Ragdoll-klubbmästerskapen där Simba var grinig och stressad. Det var inte roligt att se, det jag tror han blev stressad av var min stress... Senare utställningar har gått jättebra, för då har jag känt mig mer lugn.

Simba är nu en frisk och kry kisse, eller det har han ju hela tiden varit, men jag har trott annat :-)  Han följer med på promenader, jagar kanadagäss på Golfängarna och lever livet så som den fina katt han är. Han har också ställts ut och fått sina första CAC, han har betett sig oerhört bra på utställningarna och han får superfina bedömningar!!!

Nu till björnen i skogen!

Igår gick vi i Ursvik, som vi brukar på em. Vi kommer gåendes och Leia halkar efter, vi vänder oss om och kallar in henne. Hon står som fastfrusen, svansen mellan benen och är super-låg. Hon gick inte till oss, utan stod och såg stirrig ut (brukar förvisso vara Simbas jobb - se bilden på förstasidan). Jag trodde hon var skadad eftersom hon vägrade flytta på sig, Mats trodde hon hade käkat skit... Men när vi ser svansen och hur låg hela hunden är, så förstår vi; det är något djur i skogen som hon inte gillar att vi träffar på.

"Minst en björn", säger Leia, "Svartbjörn eller grizzly".

Vi gick länge med denna låga hund som inte ville gå vidare, vi fick försöka gaska upp henne, men hon kom inte in i vanliga gängor förrän vi helt bytte stig och gick åt annat håll... I natt har hon legat tryckt mot mig i sängen, hon har drömt mycket, morrat och bjäfsat i sömnen, så det var nog riktigt läskigt i skogen igår.

Simba har blivit storebror!!!

I fredags föddes Simbas syskon, det är samma mamma och pappa, bara nåt år emellan dem så de är helsyskon. Jag hade turen att vara hos Anna precis när Bella bestämmer sig för att föda. Jag kan bara säga;  MAGISKT!!

Jag åkte till Anna i fredags för att hämta inbjudan till utställningen som vi var på i lördags. Anna säger att hon tror att födseln är på G så hon vågade inte lämna hemmet. Jag kommer dit och möts av alla hennes underbara katter. Nadja blev superintresserad av mig, jag luktar fertil hane så det hade nog mindre med just mig att göra... Bella går runt och ser ut som hon svalt en fotboll, gud så stor mage. Det såg tungt och jobbigt ut och det berättade hon även för mig att det var. Hon småpep och var ganska ynklig mest hela tiden. Anna och jag sätter oss och äter, Bella kretsar runt benen och kommer aldrig till ro. Till slut lägger sig Bella i Annas knä (hon får knappt plats men Anna håller de delar som hamnar utanför) och då slappnar hon av helt och hållet, spinner jättehögt och mjölktrampar i luften. Äntligen lite lugn och ro för henne, sa vi. Sen hoppar Bella upp på bordet och kollar in vad vi käkat. Då ser vi droppar på bordet efter henne, och Anna upptäcker att hennes byxor är blöta... Hmmm, dags för bolådan!

Bella ligger i bolådan och krystar och krystar, det var häftigt att se vilket jobb det är för en katt att få ungar. Snart tittar första ungen fram, den är helt underbar! Ser förvisso lite ut som en råtta, men jag blev ju kär omgående så den katten kommer alltid att vara nära hjärtat. Bella tvättar honom ren och han har jättemycket päls där under, söta små tassar och en bullig liten mage - förstår att det var tungt för Bella! Strax kommer kattunge nr 2 och den var också jättefin.

Det blev 6 kattungar totalt, alla välmående och starka. De var rätt knubbiga och framåt på att tutta. En av dem var en riktig kopia av Simba, han la sig på Bellas mage och puttade undan alla andra kattungar så han fick ha "sina" tuttar för sig själv... Jag kan inte tänka mig att Simba betett sig så där ego...

Annars händer inte så mycket, hösten är här med alla sina vackra färger. Vi njuter var dag av att gå i skogen.

Hoppas ni alla har det gott och att ni haft tålamod med mig som inte skrivit så flitigt...

Många kramar, Therese