Men först börjar vi med helgen, Madeleine var uppe och hälsade på oss. Det var länge sen sist och vi har längtat efte henne så klart. På fredagen blev det inte mycket mer än mat och lite Let´s Dance. På lördagen var Mats och Madeleine i Kista och tittade på Me & Marley, en film med bl a en Golden. Den hade varit rolig till att börja med, mycket bus och hyss från hundens sida och många skratt. Men sen blev hunden gammal och sjuk och till slut avlivades den, då var det gråt från många barn... Jag har lite svårt att förstå varför man ska visa ingående en avlivning. Det är superjobbigt för oss hundägare (säkerligen alla djurägare) att vara med om och då är det kanske inte nåt man vill kolla på film?!

Jaja, filmen tog till slut slut och vi hade en mysig kväll med mat och Robinson. På söndagen vaknade vi sent, det var ju sommartid och helt plötsligt hade en timme försvunnit på morgonen för vi hade glömt att ställa om klockorna... Åkte till Madeleines farmor och farfar och fikade innan det var dags att åka till bussen. Vinkade av Madeleine och ser fram emot nästa gång hon kommer upp :-)

I går var jag på en magnetröntgen-undersökning... Det var ingen rolig upplevelse! Jag kom in mycket försenad, inte pga mig utan säkerligen någon som fått klaustrofobi och tagit tid på sig där inne... Hon kopplade upp mig till kontrast-vätska, hörlurar och en larmknapp. Låg rätt bra på britsen, men visste ju att jag skulle in i tunneln :-( Hon körde in britsen en bit i tunneln, jag fick fullkomligt panik!!! Man ligger med axlarna mot tunnelns sidor och taket 1 dm från ansiktet - HJÄLP!  Jag insåg att det här kommer jag inte att klara seende, så jag blundade och försökte andas. Hon fortsatte köra in mig i tunneln och sedan satte eländet igång - det small och skakade, lät som man blev upphackade (vilket man ju blev i och för sig men mer bildligt) och var allmänt jävla otäckt. Jag blundade stenhårt hela tiden och grät... Det tog 45 min där inne. Sedan fick jag komma ut i friheten igen och jag sa till sköterskan att ska jag göra om det här så ska jag ha lugnande, men hon hade inte märkt att jag var så skärrad.

Överlevde denna undersökning och åkte skakig hemåt, gjorde i ordning fika och tog med Mats (som var ledig och myste med Leia), grannen och goda vännen Zamba och Nettan till skogen. Vi gick till Överjärva gård och kollade på höns, hade glömt Leias koppel så vi såg inte på lammen :-( Det blåste och var lite kallt så vi gick snart hemåt. På vägen hem möter vi det första vårtecknet;

en huggorm

gissa om Nettan blev rädd, hon är extremt orm-rädd och inte blev det bättre av att möta en på 1,5 m avstånd... En fet mamma-huggorm och sakterliga ringlade upp till ett stenrös och en solstund. Hon hade nog hela magen full med ungar, för hon var jätte-tjock och stor. Men slö som de ju är på våren, så hon märkte nog inte oss. Mäktigt att se i alla fall, tycker jag som inte är orm-rädd...

Sen hade vi en helvetes-stund med Leia, det var klo-klippning på schemat och det är ju den enda sak som inte funkar med Leia - hon blir galen och tror att vi ska hugga av tassarna. Hon flämtar, tjuter, rycker och kryper. Men 1,5 timme senare samt en pulpa-klippning med stort blodvite så var vi klara. Nu smyger hon runt här och hörs inte när hon går :D

Det var lite om senaste tidens bravader. Må gott och sköt om er.

Många kramar, Therese

Ja, jösses, nu har Simba blivit så tung att hans älskade klätterställning gått sönder... Han har en ställning på balkongen (inglasad) och där ligger han och spanar efter fåglar, men mest tjejer nuförtiden. Han ligger också där och tittar efter oss när vi går hemifrån, när han ser oss skriker han rakt ut (man ser bara en stor kattmun) och vänder snabbt och springer till dörren...

Men så i somras satt vi allihopa på balkongen och myste en kväll. Vi har bara 2 stolar och det var 3 rumpor där ute, så Alexandra sätter sig på kanten till kattställningen varpå den knakar till och går sönder lite. Den har dock hållit rätt OK sen dess om det inte var för vår kära Rottweiler som ibland ska hålla kollen på gården och då står på samma ställe på kattställningen (jag har försökt förklara att hon inte är katt och dessutom för tung... men hon ser det inte riktigt på samma sätt som jag). Så i slutet av förra veckan havererade den totalt, nuförtiden står den på trekvart och det ser väldigt ostadigt ut, den hotar att rasa helt vilken sekund som helst. Simba kan inte längre ligga på den utan att hålla i sig för allt vad han är värd. Så jag har en katt som ilsket berättar för mig hur besvärligt livet är. Han tittar på mig, skriker rakt ut (inte det där gulliga småsnacket, utan ett rejält ooooaooo), tittar på ställningen och ser allmänt deprimerad ut...

Men nu till en rolig nyhet som jag såg i morse; Simba ska få bli pappa :-) Mozzarella är dräktig och i vecka 17 väntas de små komma. Det ska bli så spännande att se vad det blir för små krabater, och hur många. Simba är en stolt tupp här hemma nu sen jag berättade för honom. Nu hoppas vi bara att även Brisa han smått i magen. Jag önskar mamma-katternas ägare lycka till om de får någon unge som liknar Simba... Han var mer vild än tam när han var kattunge och bodde hos Anna. Han var först med allt, äta kattmat, bryta sig ur bolådan, bryta sig ur kattungerummet osv. Anna och Simbas mamma Bella gick konstant skallgångskedjor efter Simba och hans kumpaner (han lärde så klart syskonen hur man gjorde också...) Men idag är han världens mysigaste och har aldrig haft sönder något, han smyger runt alla grejer och är förvånansvärt smidig med tanke på hur det låter när han hoppar ner från något; DUNS!! Älskade lilla katt, vi tycker så mycket om dig!

I helgen var vi i skogen och gick med Zamba och hennes matte & husse. Vi hade med fika och myste i solen (en liten stund i alla fall). Vi var också i Ulriksdal och gick en sväng, det var underbart vackert att gå i skogen brevid ridhuset där. Sedan blev det fika hos Rappne, ni vet Ulriksdals trädgårdar som har stora växthus och ett underbart fik där man får ta med hunden :-) Leia och husse delar äppelkaka med vaniljsås :-) 

Det hände förresten en kul grej på fiket; vi kom in och det var väldigt fullt med folk, vi blev ståendes i dörren med Leia och spanade efter plats. Då kommer en mamma och hennes lilla barn, barnet är jätterädd för Leia och vågar knappt gå förbi. Jag sätter mig ner och håller Leias huvud och säger till barnet att jag håller henne, då vågade hon ta sig förbi - livrädd. Vi finner en plats och Alexandra och jag går och hämtar fika. Mats och Leia sitter vid bordet, då kommer barnet fram till dem med sin pappa och frågar om de får hälsa. Självklart, säger Mats och hon tittar bara på Leia - fortfarande rädd. Till slut vågade hon klappa och fick en massa pussar av Leia, då blev hon så stolt över bedriften så hon sprang och hämtade mamma och gjorde om bedriften :-) Vad glad man blir att man har en sån snäll hund som kan göra hundrädda barn hundglada. Vilken modig unge som vågade hälsa.

Ha det gott!

Många kramar, Therese

Aha, där trodde ni att jag hade fått storhetsvansinne och skulle lägga ut några fina bilder på mig själv? Nej då, det har inte hänt roligare saker än;

fönster-putsning

så nu ser man bra UT! Roligt, va? Hörde den här vitsen av vår kära vän och granne Nettan, hennes mor körde tydligen med det här när hon gick på stan och folk sa:

Du ser bra ut idag.

Ja, jag har putsat fönster...

Ja, lite roar mig som ni märker. Men nu till en annan rolig händelse i våra liv. Mats var ute och åt med sina arbetskamrater igår, de är 3 stycken så ni förstår ju att det var livat ;-) De var på nåt ställe här i Sumpan som heter Texas Longhorn, de serverar olika storlekar på grillat kött, dvs 100-500 g kan man få. (Tror jag, jag har inte läst menyn *grrr*) Hans kamrater tar 400g köttbitar och Mats vill ju inte verka mesig så han slänger till med en 300 g... När ca 100 g återstår är han så mätt så han ser stjärnor, men arbetskamraterna har ju fått i sig sina 400 g och inte verkat lida så han tar sats inför de sista 100g... Det skulle han nog inte gjort, han låg i sängen igår med magvärk och illamående. Han skulle inte äta på en vecka yrade han om, ingen frukost bara vatten i morgon, vatten och bröd resten av veckan - inget mer. Så yrade han och jag blev orolig att vi skulle behöva åka till akuten...

I morse meddelade Mats, innan han gick till jobbet, att han inte hade ätit frukost - han var mätt fortfarande :-)

Nu är det ju förresten vår, därav fönsterputsningen. Och då vill ju herr Simba-skrik-huligan gå ut. Så igår tog jag på honom kamo-selen (den passade fortfarande från i höstas) och tog en prom runt gården. Snacka om att det var en katt som njöt!!! Han gick och småsnackade hela tiden, rullade sig i gruset och satt sedan i solen och vägrade gå in. Jag blev ståendes på trappen en lång stund medans Simba utforskade cykelstället brevid. Då kommer vår kära granne och vän Nettan och undrar om jag står i porten och solar... Ja, jag såg nog dum ut för man såg ju inte katten och det hör ju inte till vanligheterna att jag är ute och går med honom. Simba njöt i alla fall och nu på morgonen har han idiot-förklarat mig pga att jag inte förstår (eller låtsas förstå) att han faktiskt vill gå ut igen... Han sitter vid dörren, skriker rakt ut, stirrar på mig och på handtaget, så egentligen går det ju inte att misstolka. Vi kanske tar en prommis lite senare om vädret blir lite varmare och mindre blåsigt, för jag vill ju inte att han ska bli sjuk av promenaderna.

Det var det om den senaste tidens händelseutveckling i familjen med de galna djuren som vi bor hos (det är ju så att vi är inneboende hos dem, det har väl inte undgått någon)

Må gott och ta hand om er.

Många kramar, Therese

Inlägget med alla bilderna såg mer än lovligt knasigt ut nyss... Men nu har jag fixat till det så att ni ser alla text under bilderna :-)

Kram, Therese

Vi var på Bjurö över dagen för ett tag sen, tog så klart massor av kort så här bjuder jag på några;

Leia sitter på Waxholms-båten och njuter av havsluften

Husse, det luktar Bjurö, vad mysigt!!!

Kan man se Bjurö snart?

Leia hann med lite mys med Ove också. (Båtresan tar ca 2 timmar från Waxholm så här års, på sommaren ca 20 min)

Tack, Ove för allt gos!

Vi håller hand så Ove inte är rädd på båten, jag är en riktig klippa :-)

Livbåten

Älskade däck, jag har saknat dig!! (Det är visserligen i mindre delar nufötiden än från början... men jag är Rottweiler!)

Grillning på stubben är obligatorisk en sån här dag!

Grill-brudarna!

Hela gänget (utom fotografen Mats) vid grillen, dock en del ryggar... Leia får sitta i boden på en kudde så hon håller värmen :-)

 Vackra Leia hållerkoll på grillen!

Så här mysigt hade vi det! Observera att det inte är jag som bränner bröd, även om jag ofta bränner mat här hemma "Är det svart, så är det klartt!"

En snöig tomt, lite skillnad mot sommarens grönska (som i alla fall jag längtar till nu...)

Privata bryggan nedanför tomten

Lycklig Leia i snö och gammalt gräs :-)

Va? Pratar ni med mig, jag har fullt upp med annat!

Nu har jag snyggat till täckte, försökt kamoflera mig!

Svan-familj vi mötte

Var är badstranden? Här är Werns udde som Leia brukar bad på (när det är mycket mindre is och mycket varmare i vattnet...)

Fin is, fick en stund av konstnärlig sjuka... Mats tyckte nog mest jag var fånig som fotade is-kanter, men jag tyckte det var så vackert.

Djur-spår över isen i Söderviken

Alla tog inte upp båten i höstas... Nu känns det som ett omöjligt projekt.

Kom & busa med mig!

Profil-bild. Ser ni att jag gått ner till match-vikt?

Kom så busar vi, jag är på språng!

Busa då!!!

Jaga mig!!!

Fint is-fall vi såg på vår vandring upp på öns topp.

Kommer ni? Jag käkar snö som vanligt...

Fin utsikt in mot fastlandet, från öns topp-stuga.

Inte ofta det är så här spegelblankt så man ser "pricken" två gånger...

Må gott allihopa, hoppas ni njutit av bilderna!

Kram, Therese

Vår kära kompis (Leias i alla fall, jag umgås hellre med hennes matte...) Zamba fyllde ju 1 år för ett tag sen och nu har äntligen bilden kommit;

Telma (glada, underbara flatten som är här ibland), Zamba (ser nin hur stolt hon är över att fylla 1 år?) och vackra Leia

Leia är helt fantastisk, vi var ju och lämnade blod igår på Albano. Vi skulle vara där vid 18, och Leia skulle inte ha ätit innan pga att fettet i maten går ut i blodet och gör att blodet får kortare hållbarhet. Det var en nyhet för mig, men man lär så länge man lever :-)

I vart fall som helst så åkte vi dit i god tid för jag visste inte hur det skulle vara med köer och sånt. Det tog 15 min att köra dit så vi var rejält tidiga... Men det blev sköterskan glad över för då kunde vi lämna ett blodprov innan vi lämnade blodet så gick det lite fortare. Jag fick reda på att det var en rottis innan oss och lämnade blod, trodde att det var Boris (vår web-fixares hund), men det var en Yankee. Kollade upp deras sida och skrev en kommentar i gästboken i morse :-) 

Leia och jag satt länge i väntrummet och väntade på vår tur, det passerade div hundar och deras ägare. Leia var hungrig som få och började dreggla - ett säkert tecken på att hon snart spyr av hunger... Så jag tog fram kyckling-korven vi hade med och matade lite så hon inte skulle skämma ut sig där i väntrummet. Hon var nog den friskaste hunden där och då vore det ju missvisande om hon spydde :s

Blodgivningen gick så klart bra, Leia ligger helt still, låter dem hålla på bäst de vill och är verkligen en dröm-blodgivar-hund, som sköterskorna säger. De frågade om de kunde få låna henne till fotografering inför en broschyr - och vi sa så klart JA! Men när det blir får vi se. De tömde henne på lite mer blod än de brukar såg jag, men hon lider inte av det - hon blir bara väldigt trött efteråt. Hon fick så klart massa korv och en bit blodpudding efteråt. Sedan drog de ett stort blått bandage runt hela halsen för att hon skulle få lite tryck på sticket.

Jag hade sagt till Mats att han kunde följa med för en gångs skull, eftersom tiden var så bra. Men han vill inte för han vill inte se vad de gör med Leia, förmodligen skulle Leia också larva sig och inte vara lika lugn när han var med... Men det här är en helt naturlig reaktion från hussar berättade de där. Mattarna brukar vara de som klarar det bäst att man håller på med hunden hos veterinären. Tyvärr glömde jag ta bort det stora blåa bandaget när vi kom hem, så Mats blev helt förskräckt... Men det är ju ingen fara på taket för Leias del :-)

Det om vår underbara, duktiga rottis Leia - hon gör verkligen en hjälte-insats som går med på det här!

Sköt om er och ha en toppen-helg!

Kram, Therese 

Idag åkte lilla pärlan iväg till min svågers jobb och ska få ett hjullager bytt. Jag hoppas att allt går bra och att det funkar bra...

Har ni förresten sett att han från Sveriges Värsta Bilförare (klubbätande Patrik) har skrivit en kommentar. Jag blev superförvånad över vilken Patrik som skrivit någon kommentar, visserligen på fel dag men vad gör det? De kollar väl upp sig själva om vad folk egentligen tycker om dem...

Såg förresten ett till snille som var ute och körde bil häromdagen. Han hade köpt en stor skiva, typ stor masonitskiva (trä) och lagt på taket. Ni vet en del bilar har såna där rails (tror jag det heter...) och dem kan man ju sätta fast ett takräcke i eller så gör man som den här mannen; man sitter och kör och håller i skivan. Både Mats och jag såg ut som fågelholkar och höll på att köra av vägen... Herregud, hur tänker man? "Jag ska inte så långt", eller?

Har också dammsugit bilen idag, lite fin måste den vara när den ska in på verkstan. Det var ju en viss Leia som spydde hästskit blandat med massa snö (omvandlat till vatten efter ett tag i magen) samt några korvar, häromveckan. Nu hade golvet torkat så pass att jag kunde dammsuga upp det. Jag har testat att dammsuga blöta mattor och golv och det blir kortis i dammsugaren och man (Mats) måste köpa ny... Så jag har haft bilen på tork läääänge, haft kupévärmaren på högsta och verkligen värmt upp bilen. Det har stundtals inte luktat så gott i den, men vad gör man inte för att inte ruinera Mats?

Ikväll ska Leia iväg och lämna blod, jag ska passa på att väga henne också så vi ser om bantningen givit resultat. Vi kommer också att få Scalibor, ett fästinghalsband som är superbra! Vi har haft det varje sommar på Leia och hon har väl i sitt 5-åriga liv haft 3 sittandes fästingar på sig. Och då går vi ändå massor i skogen, högt gräs samt är mycket på en skärgårdsö på sommaren, så visst hjälper det!

Simba har nu återhämtat sig rätt bra efter sig Brisa-dejt och är nu nästan som vanligt, dvs välter kaffekoppar på frukostbordet, kvittrar var gång han ska hoppa upp någonstanns, kastar sig på rygg framför ens fötter, duschar med Mats på morgonen, gör sina "moves" (återkommer förhoppningsvis med film på detta), kramas och skriker på nätterna...

Pratade med Simbas uppfödare, Anna, häromdagen. Tydligen har hon en kattungeköpare som är sjuk och behöver omplacera sina katter. Två honor från hennes uppfödning, bägge kastrerade och väldigt trevliga. Så vet ni någon som vill ha två Ragdoll-honor så hör av er till Anna!

http://www.avikstrands.se/

Må gott och ta hand om er!

Kram, Therese