Ja, jösses, nu har Simba blivit så tung att hans älskade klätterställning gått sönder... Han har en ställning på balkongen (inglasad) och där ligger han och spanar efter fåglar, men mest tjejer nuförtiden. Han ligger också där och tittar efter oss när vi går hemifrån, när han ser oss skriker han rakt ut (man ser bara en stor kattmun) och vänder snabbt och springer till dörren...

Men så i somras satt vi allihopa på balkongen och myste en kväll. Vi har bara 2 stolar och det var 3 rumpor där ute, så Alexandra sätter sig på kanten till kattställningen varpå den knakar till och går sönder lite. Den har dock hållit rätt OK sen dess om det inte var för vår kära Rottweiler som ibland ska hålla kollen på gården och då står på samma ställe på kattställningen (jag har försökt förklara att hon inte är katt och dessutom för tung... men hon ser det inte riktigt på samma sätt som jag). Så i slutet av förra veckan havererade den totalt, nuförtiden står den på trekvart och det ser väldigt ostadigt ut, den hotar att rasa helt vilken sekund som helst. Simba kan inte längre ligga på den utan att hålla i sig för allt vad han är värd. Så jag har en katt som ilsket berättar för mig hur besvärligt livet är. Han tittar på mig, skriker rakt ut (inte det där gulliga småsnacket, utan ett rejält ooooaooo), tittar på ställningen och ser allmänt deprimerad ut...

Men nu till en rolig nyhet som jag såg i morse; Simba ska få bli pappa :-) Mozzarella är dräktig och i vecka 17 väntas de små komma. Det ska bli så spännande att se vad det blir för små krabater, och hur många. Simba är en stolt tupp här hemma nu sen jag berättade för honom. Nu hoppas vi bara att även Brisa han smått i magen. Jag önskar mamma-katternas ägare lycka till om de får någon unge som liknar Simba... Han var mer vild än tam när han var kattunge och bodde hos Anna. Han var först med allt, äta kattmat, bryta sig ur bolådan, bryta sig ur kattungerummet osv. Anna och Simbas mamma Bella gick konstant skallgångskedjor efter Simba och hans kumpaner (han lärde så klart syskonen hur man gjorde också...) Men idag är han världens mysigaste och har aldrig haft sönder något, han smyger runt alla grejer och är förvånansvärt smidig med tanke på hur det låter när han hoppar ner från något; DUNS!! Älskade lilla katt, vi tycker så mycket om dig!

I helgen var vi i skogen och gick med Zamba och hennes matte & husse. Vi hade med fika och myste i solen (en liten stund i alla fall). Vi var också i Ulriksdal och gick en sväng, det var underbart vackert att gå i skogen brevid ridhuset där. Sedan blev det fika hos Rappne, ni vet Ulriksdals trädgårdar som har stora växthus och ett underbart fik där man får ta med hunden :-) Leia och husse delar äppelkaka med vaniljsås :-) 

Det hände förresten en kul grej på fiket; vi kom in och det var väldigt fullt med folk, vi blev ståendes i dörren med Leia och spanade efter plats. Då kommer en mamma och hennes lilla barn, barnet är jätterädd för Leia och vågar knappt gå förbi. Jag sätter mig ner och håller Leias huvud och säger till barnet att jag håller henne, då vågade hon ta sig förbi - livrädd. Vi finner en plats och Alexandra och jag går och hämtar fika. Mats och Leia sitter vid bordet, då kommer barnet fram till dem med sin pappa och frågar om de får hälsa. Självklart, säger Mats och hon tittar bara på Leia - fortfarande rädd. Till slut vågade hon klappa och fick en massa pussar av Leia, då blev hon så stolt över bedriften så hon sprang och hämtade mamma och gjorde om bedriften :-) Vad glad man blir att man har en sån snäll hund som kan göra hundrädda barn hundglada. Vilken modig unge som vågade hälsa.

Ha det gott!

Många kramar, Therese