Tyra är totalt orädd, visserligen är ju Simba väldigt orädd av sig, men Tyra är nog snäppet värre... Man ser likheter dem emellan och jag såg även en likhet med farmor Bella; tokig i skosnören. Bella har en förkärlek till skosnören och nu upptäcker jag en liten parvel som ligger vid mina gympa-skor och gnager på skosnörena... Likheten med Simba är deras variant på vattendrickande, även det kommer ju från Bella så nu är det rakt nedstigande i 3 led :-) Simba står med raka tassar och "skrapar" innan han kan dricka, så även lilla Tyra. Hon har också kommit på att bästa vattnet är i hundskålen som sitter på en ställning lite högre upp i luften. Hon skrapar och dricker med en tassa "vispandes" under skålen. Ja, det är kul att se likheterna.

Det orädda har jag facinerats av totalt när det gäller Simba, tappar man t ex en tidning eller så i närheten av honom så kvittrar han till och går och nosar på tidningen, Tyra likaså. Vilken annan katt som helst hade väl dragit, gömt sig i ca 2 dygn och darrande vågat ta sig ut i lägenheten igen. Men inte Ragdolls, de är coola. Tyra har även fått träffa lite hundkompisar till Leia, men hon tyckte nog att det var till henne... Hon går bara fram och nosar på dem, stryker sig mot dem och beter sig som att det vore det mest naturligaste i världen.

Många gånger har jag funderar över hur ett Mentaltest på Ragdoll skulle se ut, ni vet ett sånt där test som man gör på hundar. Vi gjorde ett på Leia när hon var ca 1,5 år. Det var förmåga att knyta an till okänd förare, rassel av kedjor på en plåt, spöken, skott, en overall som flyger upp framför hunden på promenaden osv. Vad tror ni? En Ragdoll på det här skulle väl bara gäspa lite och knata vidare eller somna...

Men de är inte riktigt sams ännu, och det här gör mig förtvivlad, jag hoppas ju så att de ska komma överens och bli bästa kompisar - eller åtminstone inte slåss... Just nu morras och fräses det inte lika mycket här hemma, men det förekommer ändå. Simba sätter sig på henne och hon morrar och spottar och fräser. Men många gånger ser jag henne jaga bort honom också, så jag är lite fundersam över om det verkligen är Simba som är den tuffa som försöker sätta henne på plats. Hon är ju tuff av sig också, så det är troligt att hon är medskyldig.

Leia tar livet med ro, vi går i skogen och slipper höra "eländet" då och då, och det njuter vi av ordentligt mycket! Hon har olika dagar med energi, men ärligt talat så verkar hon ha mycket mer energi nu när hon får mindre mat, jag har märkt det förrut när hon fått banta... Vi får väl se om de blir nöjda med hennes vikt nere på bad-stället så småningom. 

Däremot att Leia fått strul med rakningen på halsen, hon rakades ju i förra veckan när hon var och lämnade blod. Och efter det så blev det kli-igt och hon har rivit sönder sig lite så nu ser det inte så fräscht ut. Vi tvättar och smörjer, har strumpa på tassen så hon inte river sönder igen. Men det här med strumpa är ju ingen höjdare - visserligen blev hon inte lam den här gången, hon brukar ha svårt att överhuvudtaget gå när hon fått på sig nån strumpa... Fån-trattan :-) Men strumpan åkte av i natt och hon kliade, jag försökte få på den igen i mitt sömn-druckna tillstånd, men den var av i morse igen.

Annars går väl livet sin gilla gång, nästa vecka ska jag in och operara mig. En titthåls-operation i magen för att se vad som gör ont, de hittade inget på den berömda "levande-begravd"-magnetröntgen, så de måste väl kolla fysiskt... Är lite orolig och rädd, men det ska nog gå bra. Ska be om lugnande direkt när jag kommer dit så jag kommer "i stämning" och vågar vara kvar... Men ser ni någon galnen kärring i sjukhusrock så vet ni att det är jag som är på rymmen!

Må gott och ta hand om varandra!

Kram, Therese