Vad har hänt här hemma sedan sist? Vi börjar på katt-fronten så jag stillar alla nyfikna ?!

De kommer inte överens, och jag har nu studerat detta ytterst noga för att se varför de inte kommer överens; Simba försöker hela tiden para henne... Jaha, där ser man vad mattes lilla pojke är för huligan. Han går nu under namet incest-peddo. Det här har jag väl egentligen sett och ev. förstått hela tiden, men man försöker ju stoppa huvudet i sanden så länge det går med såna här tankar. Det kan vara mellan 30-40 gånger om dagen och det lugnar inte ner sig av att jag försöker "uppfostra" Simba att låta bli. Jag har varit på honom varenda gång jag sett eller hört dem hålla på, men han ger sig inte. Det är som att fastnat i ett beteende som inte går att bryta.

Det här gör ju alla stressade, framför allt Simba själv. Han kuttrar och små-mjauar, ropar och vrålar när han inte hittar henne. Och piper hon det minsta så är han där och kollar, han är verkligen beskyddande eller vad man ska kalla det... Jag kan ärligt säga att det inte är samma Simba som innan Tyra kom in i våra liv, han är mycket mer ofokuserad på oss och totalt fokuserad på henne. Han verkar stressad, har nog gått ner lite i vikt igen (precis som när han parade som mest) vilket ju i och för sig inte gjorde så mycket...

Tyra är världens finaste lilla katt, hon är modig och orädd, underbar och mysig - ingen skugga över henne! Hon är absolut inte problemet, det är kombinationen. Vill bara säga att hon är en fantastisk liten katt!

Men beslutet vi tagit är att lämna tillbaka Tyra. Sorgligt och ledsamt, men tyvärr nödvändigt. Simba var här först och är den som mår sämst av allt det här, och det vill vi absolut inte utsätta honom för!

Nu till Leia-info; hon var och simmade i måndags igen. Vi var nog lite nervösa för om hon skulle ha några "negativa" upplevelser från förra gången och vägra hoppa i... Men i bilen på vägen ner så peppade vi henne och hon var jätteglad när vi kom fram och sprang nerför trappen till stället. Vi träffade vår tränare och in i bassängen och på med flytvästen. Här börjar Leia ana oråd, så hon ser inte lika glad ut... Vi peppar och vägleder henne upp för rampen till bassängen, sen nerför rampen i bassängen - här tar det tvärtstopp! Tränaren slänger i en liten krokodil, jag tror att det är den krokodilen som är i Bolibompa (i alla fall den bolibompa som var när Alexandra var tittandes). Njae, sa Leia, vet inte om jag tycker att det är värt att hoppa i vattnet för att hämta den där... Men vi övertalade henne och hon simmade genast och hämtade krokodilen. Sen simmade hon varv efter varv i bassängen, bytte håll då och då för att variera träningen. Tränaren såg direkt vilket håll som var hennes lite sämre, moturs. Hon är alltså lite stelare i vändningarna här, men inte så att hon har något fel, utan det är precis som vi människor som har en bra och en sämre sida. Hon simmade 4 minuter, vilade ca 1 min, simmade 4 igen och sen upp. Vilandet sker i vattnet, Mats hängde över bassäng-kanten och höll under magen och runt ena framtassen så hon slutade simma. Det här är lite roligt med hundar, håller man i en tass så slutar de simma. Det är som att alla 4 tassarna måste röra sig för att de ska kunna simma... Hela tiden hon simmade och vilade hade hon krokodilgen i munnen. Jag frågade tränaren om de aldrig släppte den, det såg besvärligt ut att ha den i munnen och samtidigt försöka få luft, men hon sa bara att det här är ju deras livboj ;-)

Det känns verkligen bra att vi simmar med Leia, jag tror att vi förebygger mycket av ev. framtida problem med leder och sånt. Och hon får en bra muskel-träning utan belastning. Jag kan säga att Leia är helt slut efter simningen, inte bara mentalt (för jag tror att det tar mycket på psyket att göra något nytt) utan även muskulärt, för hon blir lite stel i bakbenen och lite darrig efter träningen. Idag ska vi dit igen och simma, den här gången utan personal. Men jag lär nog inte riktigt orka hjälpa till så mycket så Alexandra får nog följa med ;-)

Hur gick då operationen? Jo, det här är en intressant historia... Jag var jättenervös inför operationen, trodde att jag skulle dö under narkosen - vilket jag bevisligen inte gjorde. Samma sak förra gången jag opererades, men då på Karolinska här i Solna. Den sköterskan lugnade mig med att jag var på Sveriges bästa sjukhus så om nåt hände så var jag på rätt ställe. Toppen! Men den här gången var det ju inte på KS, utan på Nacka Närsjukhus - låter ju inte direkt som att de är i samma klass... Men jag tänkte att de vet nog vad de gör här också, och med lugnande så fort som möjligt så ska jag nog fixa det här!

Blev skjutsad dit av min kära mamma som alltid ställer upp när man behöver hjälp! Vi var så klart för tidiga, men det gjorde inget. Jag fick därmed opereras först :-) Kom in och anmälde mig i kassan, sen fick jag gå till op-avdelningen. Där satt jag i ett väntrum, blev kallad in till ett omklädningsrum och skulle byta om. Fick två plagg på mig som jag försökte sätta på mig i omvänd ordning, fick börja om... In till uppvaknings-avdelningen, jag trodde att nu har jag kommit fel och de har tagit det här i fel ordning, men det var som det skulle, jag skulle börja och sluta på uppvaket. Väl där inne så fick jag smärtstillande i tabeltt-form, sedan en kanyl i armen, mer smärtstillande. Träffade doktorn som skulle operera, gick igenom vad han skulle göra och vad han skulle titta efter. Sen gå till toaletten, gå till operationsrummet och lägga mig på britsen. Här började livet bli lite läskigt, men jag hade blivit lovad lugnande så fort jag kom upp på britsen och det fick jag, tillsammans med mer smärtstillande. Skönt, nu blev jag lugn och kände mig avslappnad. Pratade med sköterskorna om olika saker där inne, de var verkligen vänliga och trevliga. Det tog sin lilla tid innan narkos-läkaren kom så vi hann med en hel del. På det här sjukhuset var det löpande-band-principen på operationer, det var massor som opererade samtidigt och alla skulle sövas samtidigt. Sedan låg vi på uppvaket samtidigt också... 13 sängar fulla. Narkos-läkaren dyker upp och jag får äntligen sova. Vaknar av att jag mår illa plus att tårarna fullkomligt sprutar. En sköterska kommer och tittar till mig och sätter syrgas så jag ska må lite bättre. Jag har ont i magen också och får mer smärtstillande. Fortsätter må illa och säger att det ev beror på att jag är hungrig... Får lite saft, och mår genast bättre. Snart är jag på benen och får gå och äta frukost; ostmacka och thé. Sen tillbaka till uppvaket där det helt plötsligt är fullt. Jag var lika solo efter operation som innan, men tydligen har det fyllts på när jag åt. Jag fick träffa läkaren igen, vi pratade om vad de hittade - eller rättare sagt inte hittade. Sen av med nålen och åka hem. Ca 11 var jag utskriven... Snabbt och effektivt!

När jag kommer hem är jag dö-förkyld och har ont så klart. Förstod varför de proppar i en så mycket smärtlindring där; för att man ska åka hem och tro att man mår ok och sedan ta smällen med det onda hemma... Det är väl mer effektivt än att ha mig liggandes där med ont och svårt att ta mig hem. Snabbt och effektiv!

Här hemma har jag stapplat runt i flera dagar, haft ont och varit jätteförkyld. Måste var en osagolik otur att bli förkyld precis i samband med op. Men magen läker nog fint, för jag har inte lika ont längre och kan röra mig lite smidigare nu (så jag slipper stappla som en 100-åring med käpp).

Resultatet av operationen var att de inte hittade något så nu ska jag utredas vidare av annan slags läkaren... Att det aldrig tar slut :-(

Ja, det blev mycket skrivet, hoppas ni orkade med denna roman ända ner hit ;-) Vi hörs snart igen!

Kram, Therese