Här har Leia snott husses kudde en morgon hon och jag tog sovmorgon i veckan.

Bästa platsen enl Leia!!!

Jag blir så glad när jag får kommentarer i vår blogg, då känns det som att jag skriver för någon som vill läsa... Men nu har jag skrivit och skrivit och får inga kommentarer. Vet att jag har besökare och läsare, för det finns en sån där fiffig funktion som visar unika besökare per dag här på bloggplatsen.se :-)

Är lite ledsen över hur folk har tolkat att vi lämnar tillbaka Blåsippa, det handlar liksom inte om att vi "ger upp" "inte vill lägga ner mer tid". Vi har försökt nu, vi har korrigerat Simba när han försöker para henne (men han må vara korkad, för det går inte in), vi har lagt ner mycket tid på det här (jag är hemma hela dagarna och har därmed kunnat uppfostra konstant). Och vi ser att det här minskar inte i omfattning (parnings-försöken), det blir ingen skillnad utav att vi korrigerar eller stör. Simbas beteende är så djupt så det verkar vara omöjligt att ändra. Simba mår inte bra utav att hela tiden vara på helspänn med var hon är eller gör, han kan inte slappna av. Tyra/Blåsippa kan inte heller må så bra utav att blir jagad av huliganen konstant.

Jag är uppriktigt ledsen över att det uppfattas som att vi inte är villiga att lägga ner tid, men vi kan inte förgöra oss själva eller vår familj - inklusive djur - för att få det att fungera, när vi ändå ser att det är ett oövervinnerligt stort steg... Ingen vore gladare än jag om det här fungerade! Jag är dökär i denna lilla individ och vill verkligen inte att hon ska flytta tillbaka, men jag kan inte blunda för verkligheten...

Nog om detta, jag har stöd från dem jag behöver ha stöd av och det räcker för mig.

I går var Leia och simmade igen, jag var med, men knappast aktiv... Har en kondition som räcker till att gå 20 meters-promenader, vilket stackars Leia fick erfara under dagen. Tur att husse kom hem och tog ut henne på en ordentlig promenad samt att hon hade simningen och köra slut lite på sig med. Alexandra fick vara med och hjälpa till där jag inte kunde. Leia plaskade inte lika mycket den här gången, utan simmade på så fint varv efter varv. Vi simmade, njae; hon simmade ca 5 min första rundan, vilade någon minut, simmade ca 3,5 min och vilade och skulle simma lite till, men då såg hon så trött ut så hon fick gå upp med sin krokodil (bolibompa ni vet) / livbojen :-) Sen var det dusch och föning av svans så hon inte ska få vattensvans...

Annars har väl inte så mycket hänt från igår, jag kommer som sagt inte så långt, men styrkan kommer väl mer och mer för var dag?! Jag är inte lika förkyld längre, även om det verkar sitta i rejält... Har ingen feber så då lär jag knappast fått gris-sjukan, bacon-feber och allt vad det kallas.

Må så gott och ha en riktigt trevlig helg allihopa!

Många kramar, Therese

Vad har hänt här hemma sedan sist? Vi börjar på katt-fronten så jag stillar alla nyfikna ?!

De kommer inte överens, och jag har nu studerat detta ytterst noga för att se varför de inte kommer överens; Simba försöker hela tiden para henne... Jaha, där ser man vad mattes lilla pojke är för huligan. Han går nu under namet incest-peddo. Det här har jag väl egentligen sett och ev. förstått hela tiden, men man försöker ju stoppa huvudet i sanden så länge det går med såna här tankar. Det kan vara mellan 30-40 gånger om dagen och det lugnar inte ner sig av att jag försöker "uppfostra" Simba att låta bli. Jag har varit på honom varenda gång jag sett eller hört dem hålla på, men han ger sig inte. Det är som att fastnat i ett beteende som inte går att bryta.

Det här gör ju alla stressade, framför allt Simba själv. Han kuttrar och små-mjauar, ropar och vrålar när han inte hittar henne. Och piper hon det minsta så är han där och kollar, han är verkligen beskyddande eller vad man ska kalla det... Jag kan ärligt säga att det inte är samma Simba som innan Tyra kom in i våra liv, han är mycket mer ofokuserad på oss och totalt fokuserad på henne. Han verkar stressad, har nog gått ner lite i vikt igen (precis som när han parade som mest) vilket ju i och för sig inte gjorde så mycket...

Tyra är världens finaste lilla katt, hon är modig och orädd, underbar och mysig - ingen skugga över henne! Hon är absolut inte problemet, det är kombinationen. Vill bara säga att hon är en fantastisk liten katt!

Men beslutet vi tagit är att lämna tillbaka Tyra. Sorgligt och ledsamt, men tyvärr nödvändigt. Simba var här först och är den som mår sämst av allt det här, och det vill vi absolut inte utsätta honom för!

Nu till Leia-info; hon var och simmade i måndags igen. Vi var nog lite nervösa för om hon skulle ha några "negativa" upplevelser från förra gången och vägra hoppa i... Men i bilen på vägen ner så peppade vi henne och hon var jätteglad när vi kom fram och sprang nerför trappen till stället. Vi träffade vår tränare och in i bassängen och på med flytvästen. Här börjar Leia ana oråd, så hon ser inte lika glad ut... Vi peppar och vägleder henne upp för rampen till bassängen, sen nerför rampen i bassängen - här tar det tvärtstopp! Tränaren slänger i en liten krokodil, jag tror att det är den krokodilen som är i Bolibompa (i alla fall den bolibompa som var när Alexandra var tittandes). Njae, sa Leia, vet inte om jag tycker att det är värt att hoppa i vattnet för att hämta den där... Men vi övertalade henne och hon simmade genast och hämtade krokodilen. Sen simmade hon varv efter varv i bassängen, bytte håll då och då för att variera träningen. Tränaren såg direkt vilket håll som var hennes lite sämre, moturs. Hon är alltså lite stelare i vändningarna här, men inte så att hon har något fel, utan det är precis som vi människor som har en bra och en sämre sida. Hon simmade 4 minuter, vilade ca 1 min, simmade 4 igen och sen upp. Vilandet sker i vattnet, Mats hängde över bassäng-kanten och höll under magen och runt ena framtassen så hon slutade simma. Det här är lite roligt med hundar, håller man i en tass så slutar de simma. Det är som att alla 4 tassarna måste röra sig för att de ska kunna simma... Hela tiden hon simmade och vilade hade hon krokodilgen i munnen. Jag frågade tränaren om de aldrig släppte den, det såg besvärligt ut att ha den i munnen och samtidigt försöka få luft, men hon sa bara att det här är ju deras livboj ;-)

Det känns verkligen bra att vi simmar med Leia, jag tror att vi förebygger mycket av ev. framtida problem med leder och sånt. Och hon får en bra muskel-träning utan belastning. Jag kan säga att Leia är helt slut efter simningen, inte bara mentalt (för jag tror att det tar mycket på psyket att göra något nytt) utan även muskulärt, för hon blir lite stel i bakbenen och lite darrig efter träningen. Idag ska vi dit igen och simma, den här gången utan personal. Men jag lär nog inte riktigt orka hjälpa till så mycket så Alexandra får nog följa med ;-)

Hur gick då operationen? Jo, det här är en intressant historia... Jag var jättenervös inför operationen, trodde att jag skulle dö under narkosen - vilket jag bevisligen inte gjorde. Samma sak förra gången jag opererades, men då på Karolinska här i Solna. Den sköterskan lugnade mig med att jag var på Sveriges bästa sjukhus så om nåt hände så var jag på rätt ställe. Toppen! Men den här gången var det ju inte på KS, utan på Nacka Närsjukhus - låter ju inte direkt som att de är i samma klass... Men jag tänkte att de vet nog vad de gör här också, och med lugnande så fort som möjligt så ska jag nog fixa det här!

Blev skjutsad dit av min kära mamma som alltid ställer upp när man behöver hjälp! Vi var så klart för tidiga, men det gjorde inget. Jag fick därmed opereras först :-) Kom in och anmälde mig i kassan, sen fick jag gå till op-avdelningen. Där satt jag i ett väntrum, blev kallad in till ett omklädningsrum och skulle byta om. Fick två plagg på mig som jag försökte sätta på mig i omvänd ordning, fick börja om... In till uppvaknings-avdelningen, jag trodde att nu har jag kommit fel och de har tagit det här i fel ordning, men det var som det skulle, jag skulle börja och sluta på uppvaket. Väl där inne så fick jag smärtstillande i tabeltt-form, sedan en kanyl i armen, mer smärtstillande. Träffade doktorn som skulle operera, gick igenom vad han skulle göra och vad han skulle titta efter. Sen gå till toaletten, gå till operationsrummet och lägga mig på britsen. Här började livet bli lite läskigt, men jag hade blivit lovad lugnande så fort jag kom upp på britsen och det fick jag, tillsammans med mer smärtstillande. Skönt, nu blev jag lugn och kände mig avslappnad. Pratade med sköterskorna om olika saker där inne, de var verkligen vänliga och trevliga. Det tog sin lilla tid innan narkos-läkaren kom så vi hann med en hel del. På det här sjukhuset var det löpande-band-principen på operationer, det var massor som opererade samtidigt och alla skulle sövas samtidigt. Sedan låg vi på uppvaket samtidigt också... 13 sängar fulla. Narkos-läkaren dyker upp och jag får äntligen sova. Vaknar av att jag mår illa plus att tårarna fullkomligt sprutar. En sköterska kommer och tittar till mig och sätter syrgas så jag ska må lite bättre. Jag har ont i magen också och får mer smärtstillande. Fortsätter må illa och säger att det ev beror på att jag är hungrig... Får lite saft, och mår genast bättre. Snart är jag på benen och får gå och äta frukost; ostmacka och thé. Sen tillbaka till uppvaket där det helt plötsligt är fullt. Jag var lika solo efter operation som innan, men tydligen har det fyllts på när jag åt. Jag fick träffa läkaren igen, vi pratade om vad de hittade - eller rättare sagt inte hittade. Sen av med nålen och åka hem. Ca 11 var jag utskriven... Snabbt och effektivt!

När jag kommer hem är jag dö-förkyld och har ont så klart. Förstod varför de proppar i en så mycket smärtlindring där; för att man ska åka hem och tro att man mår ok och sedan ta smällen med det onda hemma... Det är väl mer effektivt än att ha mig liggandes där med ont och svårt att ta mig hem. Snabbt och effektiv!

Här hemma har jag stapplat runt i flera dagar, haft ont och varit jätteförkyld. Måste var en osagolik otur att bli förkyld precis i samband med op. Men magen läker nog fint, för jag har inte lika ont längre och kan röra mig lite smidigare nu (så jag slipper stappla som en 100-åring med käpp).

Resultatet av operationen var att de inte hittade något så nu ska jag utredas vidare av annan slags läkaren... Att det aldrig tar slut :-(

Ja, det blev mycket skrivet, hoppas ni orkade med denna roman ända ner hit ;-) Vi hörs snart igen!

Kram, Therese

Tyra är totalt orädd, visserligen är ju Simba väldigt orädd av sig, men Tyra är nog snäppet värre... Man ser likheter dem emellan och jag såg även en likhet med farmor Bella; tokig i skosnören. Bella har en förkärlek till skosnören och nu upptäcker jag en liten parvel som ligger vid mina gympa-skor och gnager på skosnörena... Likheten med Simba är deras variant på vattendrickande, även det kommer ju från Bella så nu är det rakt nedstigande i 3 led :-) Simba står med raka tassar och "skrapar" innan han kan dricka, så även lilla Tyra. Hon har också kommit på att bästa vattnet är i hundskålen som sitter på en ställning lite högre upp i luften. Hon skrapar och dricker med en tassa "vispandes" under skålen. Ja, det är kul att se likheterna.

Det orädda har jag facinerats av totalt när det gäller Simba, tappar man t ex en tidning eller så i närheten av honom så kvittrar han till och går och nosar på tidningen, Tyra likaså. Vilken annan katt som helst hade väl dragit, gömt sig i ca 2 dygn och darrande vågat ta sig ut i lägenheten igen. Men inte Ragdolls, de är coola. Tyra har även fått träffa lite hundkompisar till Leia, men hon tyckte nog att det var till henne... Hon går bara fram och nosar på dem, stryker sig mot dem och beter sig som att det vore det mest naturligaste i världen.

Många gånger har jag funderar över hur ett Mentaltest på Ragdoll skulle se ut, ni vet ett sånt där test som man gör på hundar. Vi gjorde ett på Leia när hon var ca 1,5 år. Det var förmåga att knyta an till okänd förare, rassel av kedjor på en plåt, spöken, skott, en overall som flyger upp framför hunden på promenaden osv. Vad tror ni? En Ragdoll på det här skulle väl bara gäspa lite och knata vidare eller somna...

Men de är inte riktigt sams ännu, och det här gör mig förtvivlad, jag hoppas ju så att de ska komma överens och bli bästa kompisar - eller åtminstone inte slåss... Just nu morras och fräses det inte lika mycket här hemma, men det förekommer ändå. Simba sätter sig på henne och hon morrar och spottar och fräser. Men många gånger ser jag henne jaga bort honom också, så jag är lite fundersam över om det verkligen är Simba som är den tuffa som försöker sätta henne på plats. Hon är ju tuff av sig också, så det är troligt att hon är medskyldig.

Leia tar livet med ro, vi går i skogen och slipper höra "eländet" då och då, och det njuter vi av ordentligt mycket! Hon har olika dagar med energi, men ärligt talat så verkar hon ha mycket mer energi nu när hon får mindre mat, jag har märkt det förrut när hon fått banta... Vi får väl se om de blir nöjda med hennes vikt nere på bad-stället så småningom. 

Däremot att Leia fått strul med rakningen på halsen, hon rakades ju i förra veckan när hon var och lämnade blod. Och efter det så blev det kli-igt och hon har rivit sönder sig lite så nu ser det inte så fräscht ut. Vi tvättar och smörjer, har strumpa på tassen så hon inte river sönder igen. Men det här med strumpa är ju ingen höjdare - visserligen blev hon inte lam den här gången, hon brukar ha svårt att överhuvudtaget gå när hon fått på sig nån strumpa... Fån-trattan :-) Men strumpan åkte av i natt och hon kliade, jag försökte få på den igen i mitt sömn-druckna tillstånd, men den var av i morse igen.

Annars går väl livet sin gilla gång, nästa vecka ska jag in och operara mig. En titthåls-operation i magen för att se vad som gör ont, de hittade inget på den berömda "levande-begravd"-magnetröntgen, så de måste väl kolla fysiskt... Är lite orolig och rädd, men det ska nog gå bra. Ska be om lugnande direkt när jag kommer dit så jag kommer "i stämning" och vågar vara kvar... Men ser ni någon galnen kärring i sjukhusrock så vet ni att det är jag som är på rymmen!

Må gott och ta hand om varandra!

Kram, Therese

Nu har det snart gått 4 dagar sen lilla Tyra kom till oss. Det här har varit lite nervpåfrestande dagar för mig, för de håller inte riktigt sams... Men jag har läst överallt och sett att så här kan det bli, det kan ta tid innan de kommer överens osv. Men det är skitjobbigt att vara orolig att någon ska ta skada; Tyra i första hand för Simba är ju mer än dubbelt så stor.

Jag har också under de här dagarna fått lära känna henne bättre och det har bara varit positivt, hon är en urgullig liten tjej med mycket bus. Hon gillar att ligga i knä och söker sig upp i knät, speciellt när jag sitter vid datorn. Men hon ligger inte så länge, för helt plötsligt kommer hon på att hon måste göra något, kolla på något eller spöa farsan... Ja, för det är det hon gör. Det är inte Simba som är dum och jagar henne, hon är lika god kolsupare hon med och jagar honom runt i lägenheten. Hon bjuder in till bus och bråk men är ju så mycket mindre så hon liksom "fastnar" under Simba och blir fasthållen. Då piper hon och jag skyndar till undsättning. Första dagarna pep hon konstant, eller skrek mera när Simba höll fast henne men nu morrar hon och fräser mest så hon känner väl inte lika stor rädsla. Jag vågar dock inte ha de lösa i lägenheten tillsammans på natten eller när vi går hemifrån. Men natten är bara Alexandra glad för att hon inte är ute i lgh, hon sover på hennes kudde i sängen. De har jättemysigt tillsammans, Tyra pussar händer och armar, trampar och smånafsas och SPINNER - jösses vad högt hon spinner, eller knattrar skulle man kunna säga. Sen somnar hon lika fort som hon busade nyss och sover faktiskt hela natten. På morgonen har jag en äggsjuk Simba som går utanför hennes dörr och pratar med mig om att vi måste öppna. Han är för rolig, för han undrar var hon är när hon inte är med. Om man håller henne och hon piper för att hon inte vill sitta kvar, då kommer Simba rusandes och kollar henne, pussar på örat och får ett morr och ett fräs som tack...

Ja, det är spännande med kattunge. Idag regnar det och jag har "längtat" efter det eftersom det dels är fruktansvärt varmt (på natten har vi 23 grader i sovrummet och vi brukar sova som bäst runt 15-17 grader...) och dels för att jag hoppas att katterna blir lite loja och ska vilja gosa mer med varandra. Jag är säkerligen för tidigt ute med de förhoppningarna, men hoppas kan man ju ;-)

Nu säger Leia att det var ett väldigt snack om katter, så jag måste berätta om hennes senaste äventyr;

I förra veckan var hon på Albano och lämnade blod, hon är som vanligt väldigt duktig och den här gången var hon duktigare än annars! De har en vaccum-sug som de sätter blodpåsen i så att blodet kommer ut lite fortare. Den här var naturligtvis trasig... Istället gör man så att man lägger Leia lite högt (hissar upp bordet mera) och hänger påsen lägre så det blir ett naturligt fall neråt. De rakar henne och sätter nålen, börjar tappa henne men det tar stopp. De kommer på att de måste flytta påsen lite lägre och därmed blev det koagulerat blod i röret ner till påsen så vi fick börja om... Det här innebar att de tog ut nålen, rakade mera och satte nålen igen och kunde tömma. Det var ju en massa meckande och prasslande med ny påse, men Leia bara ligger stilla. Det tog ju också lite längre tid än vanligt vilket hon påpekade efter "normal" tid och tyckte vi var klara, men vi bara bad henne ligga kvar en stund till och det gjorde hon så klart :-) 

Tyvärr vart hon mer rakad än hon brukar och det var inte vidare vackert, man kan tro att hon är pudel och ska på någon utställning för konstigaste rakning... Stort och ojämt rakat och det går knappt att dölja med hennes största halsband, men vad gör man inte för sina med-hundar?!

En annan sak som strulat till sig är att hon fått det väldigt kli-igt av rakningen så nu har hon lite trassligt på halsen, kliar gärna och det ser inte så snyggt ut, men vi gör rent och smörjer så det ska läka snart. Problemet är att hon kliar och då river upp huden lite...

En annan stor sak som Leia varit med om är att hon gått och sim-tränat för första gången. Vi har länge tänkt att det här kunde vara bra för hennes leder i förebyggande syfte, träna upp henne under skonsamma former och förhoppningsvis att hon tycker att det är kul också. Så i måndags var vi till Hundpoolen här i Sumpan. 

http://www.hundpoolenab.se/

Där fick vi först träffa en tjej som är jätteduktig på leder, muskler osv. Hon kände igenom hela Leia för att se om hon har ont eller är försliten någonstanns. Leia fick vara på ett bord och hon satt brevid och gjorde en riktigt ordentligt undersökning. Hon var jättefin överallt! Det enda lilla abret var vikten... Jag blev fullkomligt förtvivlad för jag hade ju veckan innan vägt henne vid blodgivningen och blivit så glad att hon kommit ner till sina 36 kg igen (hon har varit uppe på 39 kg och började bli lite rultig). Och nu säger människan att hon nog behöver gå ner ytterligare... ca 1-2 kg bara, men ändå! Ja, där fick jag som trodde hon var lagom i hullet, Mats tycker nog tom att hon är lite smal så han ger lite extra mat ;-) Jag håller ner portionerna och han ger lite extra... Men nu har vi väl siktet inställt på att få ner de där 2 kg så vi får hjälpas åt allihopa med att inte falla för hennes bedjande, hungriga ögon...

Andra spännande och roliga saker som har hänt, som jag misstänker att jag glömt att skriva om (förlåt syster!), är att jag blivit moster. Nu låter det ju som att jag gjort någon prestation i det här, men så är det ju inte så klart :-) Min kära lillasyster Ulrika har fått barn, en liten kille som heter Martin (engelskt Martin för de bor i england) under stor dramatik. I england har de barnmorskor som åker hem till de blivande föräldrarna och gör kontroller på mamman och ser så att allt ser bra ut. I alla fall på slutet. Det här var en sån dag och hon var i dagarna för beräknad nedkomst. Barnmorskan tittade på henne och bedömde att allt var bra, när Ullis ska resa sig upp och ta adjö så går vattnet. Hej och hå. Barnmorskan ser att vattnet inte ser helt klart ut så hon säger att de måste åka till sjukhus, inte till ett "födslo-ställe" med bassäng och vattenfödsel. Väl på sjukhuset får hon kämpa som tusan för att försöka få ut honom, men det vill sig inte. Dessutom märker de att Martin börjar må sämre, så de beslutar om akut kejsarsnitt (tur hon var på sjukhus och inte på det andra stället). När de får ut honom så visar det sig att han lyckats göra knut på navelsträngen, så ju längre ner han kom dessto mer drog han åt sin blodtillförsel... Inte bra, men det löste sig på ett väldigt bra sätt och de mår allihopa väldigt bra nu! Han är en stor krabat, vägde över 3,6 kg och 54 lång. Jag är så glad för hennes och Robs (pappan) skull för att lilla Martin kommit till världen och att allt verkar bra. Hon mår fint och han utvecklas som han ska :-)

Ja, det var lite mer för tillfället, nu ska jag gå och kolla vad katterna håller på med - det blev oroväckande tyst...

Många kramar, Therese