Jag har ju fått en inflammation i ärret från operationen för 3 veckor sedan. Första tiden var inget problem, jag läkte fint och mådde bättre och bättre, men så efter ca 2 veckor började det göra ont i ärret, strama längs magen och se rött och konstigt ut. Jag var till läkare i förra veckan i ett annat ärende och bad den läkaren kolla på ärret - jo, det ser ok ut, fortsätt tvätta! Så jag har tvättat med div sårtvätt från apoteket flera gånger om dagen, men inte med något bättre resultat egentligen. Så i tisdags bestämde jag mig för att nu får det vara nog, åkte till vår Närakut. Läkaren tittade på ärret, frågade när stygnen skulle tas. Jag förklarade att det var stygn som skulle falla självt så de skulle hon inte röra... Men hon har ju en helt annan kompetens än jag när det gäller sånt här så hon förklarade att stygnen skulle släppt efter ca 2 veckor (då när jag började bli inflammerad) och att jag förmodligen var inflammerad pga att kroppen var sur över att det satt "okroppsliga" grejer fast. Så hon sliter och drar loss alla stygnen, det sista var ett snöre på ca 2 cm som hade irriterat rejält där jag varade. Nu är det frid och fröjd i magen, den läker som aldrig förr och jag har inte ont längre

Jag har ju börjat på yoga, min kära mor sponsrar mig. Tack mamma för yoga-lektionerna!!!

Det här kan ju tyckas lite suspekt och jag hade ärligt talat ingen aning om vad det handlade om, trodde man stod på huvudet och mumlade mantran... Men så är det inte, inte i vår klass i alla fall Vi gör något som kallas rehab-yoga som går ut på att få ner kroppen och själen lite i varv. Det är mycket andning, vilket jag märkte att jag aldrig gjort förrut - inte så som man skulle behöva i alla fall. Vi ligger på rygg och andas långt ner i magen, upp i bröstkorgen och fyller luftstrupen, hur ofta andas man så här på en dag?? Jag har i alla fall aldrig gjort det förr. Sen har vi lite olika rörelser som sätter igång kroppen och framför allt ryggraden och spinal-vätskorna. Det är lugna och fina rörelser som man absolut inte får ont av, man kan efteråt däremot känna sig oerhört energi-fylld, harmonisk och lugn. Jag gör de här rörelserna varje dag, tar ca 30 min sammanlagt, så det är inte mycket tid man behöver egentligen. Sen är man som en ny människa. De dagar jag gör det på em så behöver jag inte dricka kaffe, är helt full med energi ändå! Jag kan varmt rekommendera det här till alla att göra, man får en stund helt för sig själv - utan andra tankar - och man fyller sig med energi och harmoni. Låter flummigt? Jo, det skulle jag nog också tycka om jag inte hade provat det här och sett resultaten så tydligt.

Igår köpte jag dessutom den underbara yoga-mattan de har. Den är av ull och helt fantastisk att ligga på, så jag får nu konkurrera med både Leia och Simba om den - de tog den snabbt i beslag och påstod att det var den bästa djur-bädd jag kunnat köpa...

Leia har nu börjat sova under täcket på nätterna, det är kallt i sovrummet och hon fryser... Jag lägger täcke över henne så sover vi tillsammans sen. Hon kommer upp till mig och puffar om jag missat att lägga över henne, hon är så söt.

Simba fick sina klor klippta häromdagen. Han är så skön för han sätter sig tillrätta i mitt knä, spinner och håller på att somna när jag klipper klorna. Det märks att han blivit väldigt hanterad när han var bebis hemma hos Anna (uppfödaren), han har alltid varit väldigt lätt att klippa klorna på, bada, kolla tänder eller vad man nu behöver göra. Det är underbart att ha det så!! Jag kollade tänderna på honom för någon vecka sen för han tuggade så konstigt på ena sidan, som om något fastnat mellan tänderna. Jag såg något misstänkt och gick lös med både topz och tandpetare, fick loss det och en lyckligare katt. Här sitter han still, försöker backa loss lite, men inte tillstymelse till klor eller tänder mot mig. Jag vet inte om det beror på att han är Ragdoll eller om det är ett arv från mamma som är otroligt snäll också, eller om han bara är lite korkad och godtrogen...

Mormor är ju fortfarande på sjukhus, håller på att utredas för vad hon ska få för boende. Hon är lite dement och har ju haft lite hjärnblödningar och ramlat och haft sig. Så hon klarar sig inte så bra hemma själv längre. Nu är hon på ett s.k kort-tids-boende (vilket varit i 1,5 månad så så kort är det inte...) medans man utreder vad som blir bäst för henne. Hon är så skön för hon verkar inte dement i första taget, men börjar man fråga lite mer runt saker så får man klart för sig hur det står till. Hon träffade en läkare i början av den här boende-perioden, han ställde lite frågor för att se om hon var med. Bland annat om var hon var och det visste hon väldigt klart, på Danderyds sjukhus (där låg hon några dagar i början, sen hade hon varit 2 veckor på ett annat sjukhus och nu bodde hon på ett tredje...) Han frågade också något annat som jag inte kommer ihåg nu, om det var månad eller något liknande, och då svarar hon rappt "Det frågar man inte en gammal människa!" Så nu vet vi det... Det är nog så här hon har gjort genom åren, svarat rappt och klart som om hon hade koll men egentligen inte svarat på frågan. Det jag kan hoppas på nu är att hon får ett bra boende med bra stimulans så hon håller sig så klar det går. Just det här kort-tids är fantastiskt, de har bingo (vilket hon vinner varje gång, men det beror nog mycket på att de andra är så pass mycket sämre och kanske inte ens känner igen en siffra...), trubadur-aftonar och div fråge-stunder. Hon är ju som sagt piggast på det här stället och hon har fått lite privilegier; hon får själv ta hissen ner och gå ut en stund. Det är kod på hissen för att de inte ska virra iväg, men den har ju mormor klurat ut för länge sen och i början smet hon och de blev arga på henne. Men nu har hon fått adresslapp runt armen och får gå ut själv.

Må gott allihopa och ta hand om varandra & er själva

Många kramar, Therese