Ett inlägg från Leia som jag skriver å hennes vägnar;

"Min matte påstår här i bloggen att jag inte är så tuff, men hon skulle bara våga säga något sådant om mig. Jag är världens tuffaste rottis och jag är modig som få! Häromdagen hade jag ihjäl en person, så det så!"

Det som hände är att Leia tycker det är kul med snöhögar och bollar (modell större) nu när det är mycket snö ute. Det bästa är snögubbar! De flyger hon rytandes på och puttar omkull och krafsar på samt biter stora bitar ur samtidigt som hon morrar... Häromdagen så såg vi en snögubbe längs promenaden, Leia flyger på den och biter den i "ansiktet" så alla knappar till ögon och mun for all världens väg. Det här tycker jag är lite pinsamt så jag har inte vågat berätta om det här på bloggen förrut, men måste ju förtydliga Leias inlägg.

Kram, Therese

Vår Rottweiler, Leia, är ju en av de tuffaste på denna jord... eller kanske inte. Jag misstänker att hon är labrador, och såg en gång en beskrivning på labbe på tv och det stämde på pricken! Började genast leta efter drag-kedjan i pälsen eftersom hon måste vara förklädd!

I vilket fall som helst så skulle jag gå på bankomaten igår och vår närmaste är i Hallonbergen (inte ett så positivt omtalat centrum) så jag tänkte att jag tar med mig vakt-hunden dit och hämtar ut pengar. Vi gick in i centrum, jag såg att folk tittade respektingivande på oss och ställde mig i bankomat-kön. Vad gör hunden då? Lägger sig ner och somnar... Tuff? Njae, inte särskilt! Jag ryckte lite i henne och försökte få henne att resa sig och se lite tuff ut så jag skulle få behålla pengarna när jag kom ut, men hon sov vidare.

En annan sak som vår tuffing gör är att hon morrar på nätterna och kryper längre in under täcket hos mig. Det finns väldigt mycket läskigt ute på nätterna; fåglar, rådjur, folk som skrapar bilen, folk som går i frosten och knarrar med fötterna... Så det måste meddelas till hennes beskyddare; Mats och mig!

Häromdagen sov Simba mer eller mindre hela dagen. Han låg i sin transport-bur (som han brukar rata totalt annars) och sov så gott. Vi blev lite oroliga framåt kvällen för att han skulle vara pigg på natten istället, försökte få igång honom, men han somnade bara om...

Sent på kvällen, när vi gått och lagt oss, så kommer en förtvivlad Simba mjauandes. Upprört och ensamt-mjau. Han trodde att han var ensam hemma så han ropade som en tok. Mats var fortfarande vaken, så han tog hand om Simba. Simba slängde sig ner bredvid Mats och somnade spinnandes, han låg tätt intill och med huvudet på hans axel. Så låg han i flera timmar, och det här är Simba som inte gärna ligger nära några längre stunder - han är en självständig katt (eller hur var det när han trodde han var ensam?)

Vi tackar för hälsningarna i kommentarerna! Simbas bror var jag med på förlossningen av, en helt fantastisk upplevelse som jag aldrig kommer att glömma!!

Många kramar, Therese