Igår tog Leia och jag det väldigt lugnt, dock tog vi en underbar promenad mitt på dagen i solen. Jag satte på henne täcke och vi var nog ute 45 min i rask tackt runt Råstasjön samt Golfängarna. Solen sken så underbart, men orkade inte riktigt upp över vissa hus och träd...

Jag vet ju att D-vitamin hjälper mot depression så på vintern äter jag extra för att få i mig tillräckligt trots att man inte ser solen på veckor. Nu började jag fundera på om det var samma sak för hundar... Jag har ju tyckt att Leia har varit lite tjurig på att gå ut, men tänkt att det varit för kallt (vilket det ju i och för sig har varit för en tuff rottis). Men igår, trots att det var kallt, så var hon som en valp; busade och sprang runt och var som vanligt. Undrade då om det berodde på solen. Eller tror ni att min deppighet påverkar henne mer än jag fattar? Ja, jag vet inte. I vilket fall som helst så var det underbart att gå ut med henne och se henne leka i snön som vanligt. På slutet av promenaden fick hon min vante (den skulle ändå tvättas) och den skulle dödas i varenda snödriva, skakas tills hon blev snurrig själv samt kastas upp i luften och attackeras med en hopp. Jag råkade träffa lite folk samtidigt som hon höll på så här, vissa bara log, andra så fullkomligt livrädda ut...

Simba och husse har fått en ny rutin på morgonen när det inte är jobb-dag. Simba har dock kvar rutinen att komma in 05 och skrika att det är dags att gå upp - även på lördag och söndag... När Mats går upp så brukar Leia och jag sova vidare, Mats sätter sig i fåtöljen och läser tidningen och väntar på sömn-tutorna. Då sätter sig Simba på fotpallen, mjauar och tittar kärleksfullt på Mats. Mats sätter sig som en skräddare och lägger en filt i knät och där kurar Simba ihop sig. Sen slåss de lite om tidningsbladen tills Mats inser att det inte är någon idé att läsa och bara ägnar sig åt Simba!

Han är rolig den där katten, han och Mats har verkligen ett speciellt band. När Mats kommer hem på dagarna så springer han från sin sov-plats och slänger sig på rygg framför Mats så han kan gosa med magen. Eller så hoppar han upp på köksbordet och skriker rakt ut till Mats kommer och då slänger han sig på rygg igen.

Han är inte riktigt likadan med mig, jag har försökt att få honom att ligga i knät även på mig, men det vill han inte. Jag tycker det är så enormt mysigt att ha en katt i knät och hade hoppats på att Simba skulle bli en knä-katt även om Ragdollen inte är så utpräglad knä-katt, utan ligger hellre bredvid. Men vi har många år kvar tillsammans, och Simba har ju utvecklats till att bli mer och mer gosig så hopp finns än.

Kram, Therese