Alla inlägg den 8 april 2010

Av Therese Bergsmo - 8 april 2010 08:05

Läser precis i tidningen (aftonbladet på nätet...) att en Rottweiler bitit ett barn i huvudet i Norrköping. Jag blir så ledsen över att "vår" ras är inblandad. Det finns ju en mängd såna här attacker, och jag har nog aldrig skrivit om vad jag tycker tidigare, men nu tänkte jag lufta lite av mina tankar.


För det första tror jag inte att det är en renrasig rottis, en blandning ja, men inte renrasig. För om den är renrasig, och uppfödd av en kennel, så (hoppas jag!) har väl kenneln ambitionen att avla fram sunda hundar med bra mentalitet. Alla hundar som avlar via kennel och Rottweiler-klubbens "regler" ska ha genomgått ett MH. Och har man gjort ett MH och blivit godkänd så har hunden en sund mentalitet, eller man har åtminstone en fingervisning om att det finns problem inom vissa delar...


Jag vet, av erfarenhet från bland annat vår tjej, att en rottis varnar innan den biter. Den varnar ganska rejält också, för en rottis biter inte i första taget - den morrar, visar tänder och försöker gå undan. Om den blir fortsatt trängd så biter den säkerligen, men inte i första taget. Det är ingen slump att t ex Golden ligger högt upp på listan över hundar som biter barn. En golden visar inte lika tydligt att den inte gillar hanteringen, utan biter kanske "utan varning". En rottis VET du när den inte gillar hanteringen.


Sedan är det också ett problem med alla som skaffar en rottis som inte vet vad det är för hund de skaffar - och vad den behöver! Det är en brukshund som behöver mycket motion och stimulans. Det räcker inte med att gå i koppel runt kvarteret några gånger om dagen, då kommer den att hitta på egna uppgifter att syssla med; som att vakta, riva lägenheten när den är ensam, tugga sönder saker i allmänhet, jaga fåglar osv. En rottis som inte får stimulans av sin matte/husse kommer inte längre att anse att de är ledaren, utan tar den rollen själv! Och då blir det knasigt...


Jag kan berätta om vår egen erfarenhet av detta med brist på stimulans; Leia har ju haft kennelhosta och öroninflammtion under vintern och inte fått röra sig så mycket som hon brukar. Det var 10 min koppel-promenader som gällde. Vi har en hund som går minst 1 timme i skogen varje dag, lös. Att hon går lös gör att hon springer, hoppar, balanserar, nosar, spårar osv. Här får hon både fysisk och mental stimulans. Sedan går jag flera promenader med henne under dagen, där vi tränar kort olika saker. Jag tar ofta med godis eller leksak, vi tränar inkallning, sitta kvar fastän leksaken slängs iväg, gå fint FÖRBI leksaken osv. Kort sagt; hon får mycket stimulans på dagarna. När vi nu skulle gå dessa korta promenader så hade vi snart (3 dagar) en hund som blev rastlös, hittade på egna saker osv. Hon slutade först med att lyssna på mig. Sedan att börja äta saker ute som hon inte brukar äta. Sen var hon näst intill ohanterlig ( i mina ögon alltså, som är van vid en hund som gör som jag säger och inte hittar på saker som hon inte ska göra... Hon var fortfarande snäll och for inte ut mot folk eller liknande!!).


Det som skedde när hon inte fick den stimulans hon var van vid var att hon började ifrågasätta mitt ledarskap. Varför skulle hon se upp till mig när jag inte såg till att hon fick det hon behövde; motion och stimulans. Det finns en toppen-text om det här av Fredrik Steen som jag snor och klipper in här;


Är hunden imponerad av dig?!

 

Jag har fått många, många frågor om vad jag menar med detta, så här är ett förtydligande.

 

”imponerad” är ett ord jag använder för att jag tycker det säger en del. Det finns säkert andra bättre ord men detta ord passar mig.

 

Det jag menar är –

 

I alla välmående förhållanden mellan två, eller kanske flera individer, så måste man enligt mig kunna ge beröm och även sätta gränser. Man måste kunna ta beröm men även kritik ( ”sätta gränser” ).

 

Om vi tar exempelvis i mitt förhållande med min sambo och vår son. Varje gång jag ser eller pratar med min sambo och son blir jag imponerad av dom (nästan alltid =). Det innebär för mig att när min sambo säger till mig att hon älskar mig och ger mig beröm för något jag gjort så tar jag det till mig och blir glad (viftar på svansen). Om min sambo talar om för mig att hon inte tycker om något jag gjort och ger mig kritik så tar jag det till mig och tänker efter hur jag kan göra det bättre. Jag ser upp till min familj, och lyssnar därmed också på beröm eller kritik.

 

Skulle en person som jag tycker illa om, någon som jag tycker är osympatisk eller elak ge mig beröm för något jag gjort skulle jag slå bort det med en handviftning. Ger den personen mig negativ kritik, eller talar om för mig att jag ska sluta med att, ex vis göra TV, skulle jag inte bry mig och fortsätta göra vad jag vill.

 

Hundar fungerar ungefär i det här fallet ungefär likadant. Om en hund bara ser sin ägare som en individ som ger den mat, är konstant irriterad på allt hunden gör, dag ut och dag in bara sänder ut ”tråkiga signaler” gentemot sin hund osv, då finns det ingen anledning för hunden att varken lyssna på ”nej” eller ”bra”.

Då kan man kanske tro att hunden inte märker av att ägarna till hunden diskuterar dagarna i ända om  - vem i familjen som ska gå ut med hunden, att man tycker hunden är så jobbig, den var mycket gulligare när den var liten.., ska vi sälja eller ta bort honom, ska vi verkligen ha hunden kvar det blir bara problem på semestern och det är ändå ingen som vill gå ut med hunden längre osv osv…..

Det är självklart att hunden känner av detta även fast den inte förstår vad vi säger… kroppsspråk sänder ut dessa signaler. Till och med vi människor känner av sånt. Väldigt många har säkert varit med om att man känner sig oönskad i ett sällskap utan att egentligen någon säger något. Vad gör vi då ?  Vi går hem till oss och umgås med våra andra vänner. Det kan inte hunden göra, den är fast.

 

Så dit jag vill komma är att – om två individer, i detta fall en hund och en människa skall umgås tätt, ha en bra relation så är det enligt mig en förutsättning att dessa individer är ”imponerade” av varandra.

Det är inte nog att ena parten är imponerad av den andra, och den andra kan tänka sig byta familj….. Det blir en jobbig relation!

 

Så tänker jag.


Jag tycker att den här texten säger så mycket om varför hundar inte lyssnar på matte/husse. Varför hundar hittar på egna saker att göra; jaga fåglar t ex, jaga cyklar, joggare osv. Det blir ju en hund som till slut inte får gå lös. Men är det hundens fel?  Nej, det är matte/husse som inte har fixat ett bra ledarskap!


Och ett bra ledarskap är inte med skrik, hårda ord, kasta koppel, slå sin hund. Det är att vara den som hunden allra helst vill vara hos - oavsett "störning". Vill du vara nära den som skriker, kastar koppel eller liknande? Nej, jag trodde inte det. Istället ska man väl vara den roligaste personen i hundens liv, den som kan tillgodose dens behov vad gäller lek, kärlek och mat.


Men tillbaka till det stackars barn som blev bitet; Jag blir skrämd över att det finns så många som har dessa stora, resurskrävande raser som inte förstår vad de har. Eller de kanske förstår vad de har och tycker att det är j-ligt ballt, men sen när hunden har bitit ett barn - är det så ballt då? Det är nog ingen slump att man ser s.k kamphundar (jag går inte in på raser här...) med det klientel man ser?! Jag är själv inte så förtjust i att gå nära en kamphund och dess unga husse här i förorten. Då går jag hellre fram till damen i medelåldern med sina pitbulls, de vet jag är snälla! Och det är underbara raser - om de har rätt ägare!


Det var lite om detta, jag var bara tvungen att skriva av mig. Blir så ledsen och arg när folk och framför allt barn blir bitna av denna underbara ras;


Rottweilern.


För mig finns ingen annan ras, men jag vet å andra sidan vad det är jag har i kopplet!


Kram, Therese

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7 8 9
10
11
12
13 14
15
16
17
18
19
20
21
22 23
24
25
26 27
28
29
30
<<< April 2010 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästbok


Skapa flashcards