Igår kväll ska jag gå ut och kissa Leia, hon är lite långsam in - skulle väl lukta på någon räv-kiss-fläck. Jag står i dörren, kollar ömsom på Leia, ömsom på Simba som naturligtvis står där och smyger. Jag gläntar på dörren några gånger och ropar på Leia, till slut kommer hon! Jag blir glad att äntligen få gå och lägga mig och öppnar dörren helt.

Simba är av en helt annan åsikt om det där med lägg-tider visar det sig.

Han smiter så klart ut, jag springer efter, Leia också så klart. Vet inte om just det var en så lyckad kombination, men vad gör man?

Simba springer först, han hittar så fint ut längs vår gång, springer så där hoppigt som en iller ungefär, ser rätt lustig ut (även om situationen var allt annat än lustig för mig i det ögonblicket...). Han hittar även ut till höger på vägen, annars brukar han bara springa till bilen ungefär och där får jag tag på honom, så icke igår.

Vi springer vidare längs gatan, Simba först, jag efter med en galen Rottweiler studsandes vid min sida. Försöker få Leia att stanna kvar, så jag skriker "stanna" till henne. Skulle inte tro det, så här roligt har vi aldrig haft med katten, svarade Leia. Då ber jag henne gå runt åtminstone så hon springer bredvid mig istället och inte i hasorna på katten, som glatt studsar vidare i vinter-mörkret.

Vi kom till slutet, eller början på vår väg, så vi slapp faktiskt springa hela Söderskogen runt, även om jag misstänker att Simba gärna hade gjort det. Om det inte var det där för KONDITIONEN. Ibland är det tur att han är inne-katt och därmed i lite sämre kondition... Matte hade väl inte världens bästa flås heller, men Leia däremot hade nog gärna fortsatt några varv till.

Till saken hör att jag springer i tofflorna... Är bara glad att det inte var Mats som var ute och sprang, han brukar nämligen ha morgonrocken på sig och det hade nog skärmt slag på alla skogens djur om han kom flygandes som bat-man längs gatan.