Så länge sen jag skrev nu... Det har varit lite deppigt hemma hos mig ett tag. Jag har väl inte mått toppen om man säger så :s

Det här är svårt att skriva om utan att jag ska trampa någon på tårna och det är det sista jag vill. Jag vill bara skriva hur jag uppfattar det och hur jag mår i det hela.

I går fyllde Alexandra 19 år, denna underbara tjej som jag är så oerhört stolt över! Hon kan gå hur långt som helst med det hon tar sig för. Hon har ett huvud som är smart (mer än smart skulle jag vilja påstå, men jag är ev. lite partisk...), hon är oerhört social och lätt att ha att göra med. Hon är helt enkelt en toppen-tjej!!!

Nu är det 1,5 år sedan hon flyttade till sin pappa. Det var med väldigt blandade känslor för mig. Hon och jag hade då tillbringat 17 år tillsammans nästan dagligen. Vi hade delat allt och pratat om allt. Jag kände mig verkligen som en stor del i hennes värld. Men liten blir stor och Mamma ska inte längre vara så nära. Dessutom hade jag nog en hel del regler och grejer som inte passade i frigörelse-processen ;-) Helt plötsligt har vi inte längre den där täta kontakten. Det blev ett stort tomrum för mig. Jag som varje morgon fått äta frukost med henne och höra hur dagen skulle bli, som varje eftermiddag fanns där när hon kom hem från skolan och fick höra hur dagen hade varit. Så helt plötsligt har vi lite sms-kontakt och något samtal ibland.

Jag vet att hon har haft det jobbigt stundtals under sin uppväxt med mig. Det är inte helt lätt att växa upp med en mamma som är sjuk och som pendlar i humör. Jag är så oerhört ledsen för det! Jag har försökt så gott jag har kunnat, efter min förmåga. Jag har haft en konstig uppväxt som har speglat sig i mitt sätt mot henne. Men jag har inte utsatt henne för samma saker som jag blev utsatt för, det har varit mitt mål. Jag har velat att hon ska få en så bra uppväxt som hon har kunnat få med mig.

Jag har gett denna lilla dam allt jag har kunnat, ibland (ganska ofta) mer än jag kanske klarade av. Ofta gick jag själv i gamla, trasiga kläder för att hon skulle få ha det senaste eller en ny dator eller vad hon nu behövde. För det tycker jag hon är värd. Det är absolut inte så att jag är bitter eller så för att jag valde på det sättet - för mig är det självklart! Hon skulle inte behöva gå i ärvda kläder eller fel mode eller vad det nu var.

Så i våras försvann kontakten mer och mer mellan oss. Jag förstår ju att det är en frigörelse-grej och allt det där, men för mig blev det oerhört tungt! Hon är och har alltid varit en oerhört stor del av mitt liv. Jag lovade henne när hon föddes för 19 år sedan att jag skulle skydda henne från allt ont och göra allt som stod i min makt för att hon skulle få ett bra liv. Jag skulle inte tveka en sekund att dö för henne.

Vi har som sagt haft väldigt dålig kontakt under våren, en vår som jag tyckte var viktig för henne. Hon skulle ta studenten och sedan vidare ut i livet. Jag ville vara där och finnas för henne när hon funderade över skola och student-kläder, vidareutbildning och jobb, fester och annat som hör en sån här vår till.

Nu har hon tagit studenten och jag var där med plakat och grejer runt halsen. Hon var så fin, hade fixat allt själv. Stolt blev jag igen, för hon kunde fixa själv - utan morsan... Hon är en bra tjej som kommer att klara sig bra här i livet.

Vi har haft lite bättre kontakt igen nu de senaste dagarna och det känns lite "som förr" när vi sms'ar eller rings, vi skämtar och snackar. Jag känner mig fortfarande ovan vid att inte vara viktigast, vid att inte vara den som vet mest och först. Men det är väl så det ska vara?!

Jag kan i allt det här också se hur min mamma haft det under åren som vi inte haft kontakt eller dålig kontakt. Hur man lider som mamma när man inte har kontakt med sitt barn... En del av hjärtat slits ut.

Ville bara skriva av mig lite och förklara min "frånvaro".

Kram, Therese

PS Bilder på blommor, hus och liknande kommer väl en regnig dag - idag skiner solen och jag ska ut och njuta.