Simba är ju en ganska vänlig varelse - i alla fall mot människor och hundar! Katter är inte något han gillar, precis som den hund han tror att han är. Katter ska skrämmas så fort som möjligt och helst åka på stryk. Förra sommaren lyckades han slåss med grannens gamla katt under altanen - i snöre... Men det var en fördel för det var bara för mig att dra fram honom. Grannens katt klarade sig helskinnade, men med lite stukat självförtroende. Den katten var nämligen en vänligt sinnad katt som gärna umgicks med andra katter och pratade med dem. Han bjöd gärna in dem på en bit mat också. Nu finns inte snälla Aslan längre, men jag tänker ofta på honom.

Men åter till Simba. Han älskar människor, han sitter ju och jamar vid vägen när både människor och bilar åker förbi. Han vill GÄRNA hälsa. När det kommer in folk på vår tomt är han nästan snabbare än hunden med att springa fram och hälsa. Jag vet inte hur många som har mer eller mindre snubblat på honom för att han slänger sig på rygg framför fötterna - KLAPPA MIG!!

Hundar är ju inte heller något problem, han är inte den som springer iväg, nejdå, han vänder sig mot hunden och om han tycker det behövs så brottar han ner den... Ja, självförtroende saknas inte!

Igår var han som vanligt ute på snöret, jag ser att han har smugit iväg bakom hörnet men har inte riktigt hela snöret med sig (som han brukar när han jagar hus-musen). Jag smyger efter och får se Simba stå och prata/mjaua/muttra till en vit katt. Den katten står still och blundar när Simba pratar, vilket jag tolkar som att den lyssnar. Så den var nog inte så ovänligt inställd. Simba däremot smög fram, sakta, sakta. Mjauandes på det där sättet som jag tolkar som "snart smäller det". Snöret kommer att räcka fram till katten, och jag vill inte ha katt-fight eller grann-osämja så jag skrämmer iväg katten. Mycket riktigt - Simba rusar efter!

"Stick härifrån innan du blir hund-mat!"

På kvällen var Simba i sängen och var som vanligt väldigt gosig. Han spinner, trampar, stångas och buffas. Jag ska skriva ett sms och han är ovanligt förtjust i att bita i min telefon... Knas! Eller rättare sagt han biter i allt man håller i när han behöver gosa; fjärrkontrollen, telefonen, pennor osv.

Så när jag sitter där i sängen, lite ouppmärksam för Simbas smak, och skriver sms'et så biter han helt plötsligt mig i tummen. Jädrar vad ont det gjorde!!! Han missade telefonen eftersom min tumme var i vägen. Det blev ett litet, litet hål i skinnet och kom lite blod. Så nu hoppas jag att det inte blir någon inflammation av det här, men jag har en tjänstvillig hund som slickade rent och deras saliv är väl bland det bästa sårtvätt-medlet som finns tror jag.

Idag är det mulet och grått. Jag har ont i huvudet och är super-trött så vi lär inte göra många knop.

Sköt om er och ta hand om era ohängda djur - det ska jag göra, vi ska nog krypa ner i schäslongerna allihopa och mysa!

Kram, Therese