På grund av kylan kommer vi knappt utanför dörren. Leia går och ser allmänt bedrövad ut när vi är ute, hon tycker inte om skaren och har svårt att få sina behov gjorda. Däremot så finns det så mycket lukter i snön så hon blir "förhindrar" henne i hennes framfart... Vad är det som luktar mer i snön måntro? Sen är det också mycket lättare att hitta frusna, goda   harpluttar.

Vi kan inte gå så långt, utan får ta flera halvlånga prommisar med henne. Man börjar märka att hon är lite äldre, hon är inte lika busig när det är kallt. Även om jag häromdagen fick kommentaren att hon var som en valp... När hon for runt med sin stora kärlek (som jag var totalt ovetandes om att han fanns innan vi såg honom!). Det var nämligen så att vi skulle ta en promenad, vi kom knappt utanför porten förrän hon tvärstannar och vägrar gå. Jag försöker mana på henne, men det var som att hon var fastfrusen (vilket hon ju mycket väl kunde ha varit med de temperaturerna...). Hon började pipa och vifta lite på svansen, då tittar jag upp och får se en hund vid vår häck. En rottis-blandning, en hane såg jag direkt. Han viftade också på svansen och var nog lika kär han. Han kom närmare och jag tycker inte riktigt om att få okända hundar mot mig, lösa utan matte eller husse, så jag höll i Leias halsband. Men ju närmare han kom så såg jag att han var snäll, han hade alla rätta signaler. Leia får fart på honom och de busar som tokar, jag har aldrig sett henne leka så glatt med någon annan hund. Visst leker hon med andra hundar, men det brukar vara nåt morr med ibland från hennes sida. Men här var det tydligen kärlek vid första ögonkastet, hans matte sa samma sak om deras hund; att han inte lekte så glatt med andra hundar. Hoppas vi får träffa honom igen!

Har lite bilder från Bjurö-resan, vi har äntligen kommit över pärsen och börjat återhämta oss (2 veckor senare...) så nu ska ni få se hur vi hade det. Halvbra mobil-bilder, men bättre än inget!

Nu kommer bilderna bak-och-fram igen, men det här är när vi är på väg hem. Lite kallare och framför allt ingen sol.

Frusen skärgård

Stugan som var igenfrusen, minus 6 grader inne! Så vi hade skridsko-bana i köket innan det värmdes upp.

Snön frös fast runt nosen på Leia. Jag kan säga att det var tur att hon hade täcke! Nu sitter det lite konstigt just på den här bilden, men det brukar täcka hela henne och framför allt över svansen. Däremot så frös det till is runt klorna, har aldrig sett det förrut på någon hund, så hon stod på 3 ben mest hela tiden och ville att vi skulle hjälpa henne   

Bus i snön

Långt nere i backen står jag och Simba.. Vi fick vila mycket i den djupa snön. Men det var otroligt vackert den här dagen!

Här är bryggan precis när vi har kommit till Bjurö. Någon hade gått i trappen för några snöfall sedan, men sen var det till att pulsa!

Idag är både Mats och jag lite trötta för Leia har legat och morrat mest hela natten. Det är såååå läskigt när folk går och knarrar i snön nu när det är så här kallt, eller ännu värre - skrapar bilen kl 04... Tuff liten gris vi har, va?

Apropå tuff så måste jag berätta om en sak som hände före jul. Vi har en granne som bor vägg i vägg med oss som har en schäfer. En tik som är jämngammal med Leia. Henne har vi träffat ända sedan hon var liten valp och vi gick i Ursvik. Dock har vi aldrig träffats med båda hundarna samtidigt, tyvärr (som valp alltså). Hon har någon skada i bakdelen som hon är opererad för några gånger samt att hon nu går på smärtstillande för hon har ont. Hon har väl inte blivit helt stabil i psyket på grund av att hon har ont och att hon säkerligen uppfattar andra hundar som smärta, så hon gör rätt ful utfall om man träffar henne.

Nu var det här en kväll, Mats skulle ut med Leia och står vid hissen och väntar på den. Grannen kommer ut och slänger soporna, de hälsar. Då kommer hans schäfer flygandes ut genom dörren och anfaller Leia! Mats hade sinnesnärvaro nog att bara sätta benet emellan så han slapp bli biten i händerna, för hon högg... Hon fick nog in några träffar på Leia och framför allt på Mats ben innan grannen fick bort henne. Vad gör då Leia när hon blir anfallen, trängd i ett hörn vid hissen? Biter tillbaka? Skäller ifrån? Nej, hon sätter sig bakom Mats och piper och tittar bedjande på honom som att hon vill att han ska ta bort henne därifrån. Jag är så glad och stolt över att hon inte svarar upp i en sån här situation, det hade nog inte blivit så kul bitskador på schäfern... Hon litar på att hennes husse fixar situationen.

Det allra bästa är att hon inte tagit psykisk skada av det här, utan är precis som vanligt när hon träffar andra hundar!

Många kramar, Therese som skrev alldeles för långt idag, jag hoppas ni orkade läsa!