Jag är inte jättetekniskt lagd av mig, men jag är å andra sidan inte en som ger sig och säger att det här är inte tjej-göra - jag kan nog hugga tag i det mesta... Men ibland undrar man om man inte har lite för lite tekniska gener.

Jag har i flera månader haft problem med skrivaren till datorn. Den har inte velat starta. Jag tänkte att jag skulle säkert behöva installera om skrivare, så jag börjar med att ta bort programmet, letar rätt på en driv-rutin på nätet och laddar ner. På slutet ska man sätta i skrivar-sladden och köra igång skrivaren så vips har man skrivare igen.

Jättebra, om det hade fungerat... Jag fixa med allt möjligt, försökte både via Mozilla och Explorer med nedladdningen, chattade med supporten som föreslog att jag skulle dra ur strömkabeln en timme så skulle den nog gå igång igen. Jodå, den gick igång, men snart var den trasig igen. Jag avinstallerar och installerar igen. Vissa gånger får jag igång skrivare, vissa gånger ger jag upp efter flera timmars slit... Så nu har jag varit utan skrivare sen före jul. Jag tänkte att jag skulle göra ett sista försök innan jag kastade ut skrivaren med huvudet före och tog dotterns istället.

Jag avinstallerar.

Jag drar ur kablar, kollar strömmen, hittar en dosa (adaptern) inkörd bakom skrivbordet (jag trodde att det låg skarvdosor där som skrivaren satt i), drar ut dosan och ser då att sladden sitter inte riktigt i. Sätter i sladden.

Installerar om.

FUNGERAR!!!

Ja, tänk om jag hade kollat adaptern tidigare? Förmodligen glapp som gjorde att den funkade ibland och ibland inte. Men nu sitter ju sladden i ordentligt!

Idag har Leia och jag tagit en underbar promenad med vännerna Zamba och tillhörande matte. Vi gick i Ursvik och hundarna busade och hade verkligen roligt tillsammans. De leker väldigt lika och trivs verkligen med varandra.

När vi kommer tillbaka till parkeringen så träffar vi en snygg golden-hane. Han tyckte att vi hade snygga tjejer så han sprang fram och nosade. Leia sa till honom på skarpen direkt, så han gick över till Zamba. Där var det ingen som sa ifrån så han hoppar upp och "juckar", då blir Zamba lite arg och säger ifrån, varpå Leia tror att det är henne hon säger till och skäller till ordentligt för att lill-parveln ska hålla sig på mattan. Hanen hoppar upp igen och Zamba säger ifrån, och då fattade Leia att det inte handlade om henne, utan såg Zambas belägenhet och ställer sig helt enkelt emellan dem så han inte ska komma åt! Visst är de söta.

Nu har jag en trött hund som ligger i soffan och snarkar. Simba har intagit sin transportbur som vanligt och sover gott han med. Men det kan de behöva, ikväll kommer Madde och då blir det full rulle här hemma.

Välkommen upp Madde!

Hoppas ni får en riktigt härlig helg allihopa!

Många kramar, Therese & gänget

... tänkte han nog på OK idag. Jag hade kört slut på spolarvätska och skulle in och köpa nytt. Ut till bilen för att fylla på, hittar inte var man fyller på. Så himla svårt kan det väl inte vara, tänkte jag och kollade igenom hela motorutrymmet en gång till. Nej, jag har ingen tank för spolarvätska!

Gick in och bad generat om hjälp, en kille som log lite så där lagom överseende ni vet. Han kommer ut och hittar inte heller tanken. HA! Det är inte jag som är blondin!!!

Vet ni var den satt? Jo, under ett galler som man knappt såg igenom... Så nu vet jag det :-)

Kram, Therese

Idag har Leia haft fullt upp, hon har varit med till mormor på hemmet. Där fick hon hälsa på alla, pussa på alla och leta efter smulor på golvet så klart ;-) Sköterskorna ville att jag skulle släppa lös henne där så de fick hälsa, vilket ju Leia med glädje gör! Sen gick vi till mormor, hon hittade till hennes dörr själv!

Där fick hon larva sig på rygg på mattan, äta mandarin och banan och försöka få mormor på lite bättre humör, vilket jag tror att hon lyckades med.

Efter en timme hos mormor åkte vi till min mamma och åt lunch, där var det sen full rulle med ommöblering och promenad, jobbigt för Leia som är van att sova hela dagarna... Nu har hon däckat med nosen inklämd mellan en haj och en fladdermus (hennes leksaks-djur). Jag lär inte få kontakt med henne förrän husse kommer hem.

Har inte lyckats lägga in bilderna från kalaset i fredags ännu, så hav tålamod!

Igår hade vi dejt med Leias bästa kompis Zamba (Berner Sennen på ca 2 år). De busade som tokiga och som vanligt brottar Leia omkull henne hela tiden - även om Zamba är lite större och väger lite mer... Kul hade de i alla fall :-)

I måndags började Mats sitt nya jobb och han tycker att det är riktigt roligt. Det är fullt upp med div som behöver fixas, men han gillar att ha mycket omkring sig.

I måndags gick även min farmor bort. Sorgligt, men samtidigt en lättnad för henne. Hon har varit som en grönsak väldigt länge och inte kunnat kontakta sig eller kunnat äta själv eller ens dricka... så jag tror att det var skönt för henne att få somna in. Usch, tänk att bli sittandes utan att kunna förmedla sig eller ens äta själv, nej då hoppas jag att det går fort när det är dags.

Må gott allesammans, sköt om er!

Många kramar, Therese

Ska lägga in lite bilder från att Leia var liten bebis, samt någon på Aqi. Man satt med ett stort flin på läpparna när jag gick igenom alla bilderna från valp-tiden... Så söta och man blir så sugen på valp igen, även om Leia inte är så förtjust i valpar, så det lär dröja innan man får pussa på en valpis igen som luktar välling - för det gjorde de som valpar ;-)

Leia till vänster och Aqi till höger i Sälen när de var ca 4 månader. Man ser att Aqi sitter konstigt och det var ett av hennes fel, haserna bak var dåliga. Men hon såg mer ut som en rottis än Leia, Leia var mer en liten prinsessa med stora öron :-)

Aqi och Leia, 4 månader.

Aqi hade också ett fel på ögonen så hon kisade hela tiden... Samt såg dåligt.

Den största hanen i kullen, Ture kallades han hos kenneln, helmysig och stor kille som vi alla var förälskade i. Tyvärr finns han inte längre hos oss.

Här ligger Kahlua med alla sina valpar. Hon har samma blick som Leia har idag och det är i stor utsträckning väldigt lika varandra.

Mjölk-baren!

Här är enda bilden på hela gänget (ja, ett huvud saknas på någon av dem). Första gången de var ute vid ca 7 v ålder. Så söta!!!

Leia sitter och fryser lite...

På Bjurö, de är ca 5 månader gamla och väldigt förtjusta i varandra. Leia pussar på Aqi.

Sötnosarna på Bjurö, Leia sitter och Aqi ligger ner.

Några bilder att titta på och njuta av tiden när de var valpar... Fler bilder från kalaset igår kommer senare!

Kram, Therese

Mats och jag lagar lite gott i kväll och jag vill bara berätta för er att vår brandvarnare fungerar utmärkt. Oftast när vi lagar mat blir det lite osigt och vi har många brandvarnare i hemmet för att inte bli innebrända... Något som ibland blir lite jobbigt när det osar i köket...

Kram, Therese & Mats i oset.

Idag fyller Leia 6 år och vi har självklart sjungit och kommit med tårta på sängen (eller kanske inte...) Men senare under dagen ska vi fira henne lite med något gott som hon kan äta. Någon smaskig kombination av yoghurt, gurka och leverpastej samt lite kulor?

Vi började dagen med att gå runt Råsta-sjön. Det var mycket varmare ute idag och nästan så att det blev lite moddigt i snön. Leia fick en vante att leka med och sen bar hon den hela vägen hem, som en labrador ungefär. Hon är bra barnslig den där hunden. Sen blev det frukost i soffan, Leia fick en skink-skiva (det fick även Simba, men det såg nog inte Leia) samt lite ägg.

För 6 år sedan föddes alltså denna underbara hund. Hon har nästlat sig in i våra hjärtan för alltid och hon charmar alla som hon möter. Det är svårt att inte tycka om henne, goare puss-gurka finns inte.

I hennes kul föddes 9 valpar, 2 dog tyvärr första natten, så 7 valpar fanns kvar - 2 hanar och resten tikar. Hennes mamma, Kahlua var världens finaste hund och så snäll. Man ser var Leia har ärvt sin snällhet ifrån. Leia pappa kom från Holland (eller nåt, minns inte riktigt längre) och honom träffade bara jag en gång - också en jättesnäll kille.

Mats var på jakt efter en valp, rottis-tik och hade hittat Crucke´s kennel i Barkarby. Jag hade stått på kö till en rottis-tik på en annan kennel, men den första tiken gick tom och nästa tik fick bara en valp, som redan var tingad. Jag hittade en kennel som skulle ha en hund på foder från Crucke´s kull. Så egentligen köpte jag valpen av en helt annan kennel, lite struligt, men i slutändan så var det ju hos Crucke´s man spenderade sina dagar - sittandes i valp-hagen med små sammets-krokodiler i fötterna.

När valparna var runt 6 veckor träffades Mats och jag för första gången. Jag kan säga att för min del var det kärlek vid första ögonkastet. Samma var det för Mats, har han berättat efteråt. Vi fortsatte träffas med våra små valpar både på kenneln innan de fick flytta hem och sedan efteråt. Vi hade otroligt trevligt tillsammans med våra valpar, tränade dem och hittade på en massa saker. Vi tränade mycket med dem när de var små, därför har vi idag en sån fin hund som vi har. Tyvärr var min valp så pass sjuk i div sjukdomar så hon fick somna in vid 6 månader. Det var ett jättetufft beslut att ta och jag minns det fortfarande som igår när hon låg på golvet hos veterinären och tog sitt sista andetag. Men jag vet att jag gjorde ett riktigt beslut, hade stöd från flera veterinärer också. Leia var min räddning i sorgen efter Aqi som hon hette.

Leia växte och växte, blev en mer vuxen hund och bara finare och finare för var dag. Snäll som få, lydig och otroligt tillgiven och lojal. Vi har haft mycket skoj ihop alla de här åren och jag vet att vi kommer att få många fler fina år tillsammans!

Idag är hon alltså 6 år, hon själv har förslag om hur livet ska se ut framåt nu när hon blivit så stor och vuxen, på gränsen till klok gumma;

"Kasta kopplet, jag kan gå lös överallt i fortsättningen. Jag går själv vart jag vill och luktar hur länge jag vill där det behöver luktas! Jag kommer när jag kommer, ni kan vänta lite längre fram. Sen undrar jag om det finns någon senior-kurs på brukshundklubben vi kan gå. Där hade jag tänkt mig att vi seniorer ska lära oss hyss samt det viktigaste av allt; hur man drar in magen när husse tittar så att han tror att jag är smal och behöver mycket mat!"

Några rader från oss denna stora dag.

Kram, Therese

PS Eftersom Leia förde Mats och mig samman så har vi också idag vår förlovningsdag.

Mats har fått erbjudande att gå tillbaka till sin gamla arbetsgivare - ett erbjudande han inte kunde tacka nej till    Han skrev papper med dem förra veckan och den här veckan sa han upp sig. Eftersom han går till en konkurrent så fick han mer eller mindre gå på dagen, så han inte tar med sig en massa kunder... Mats är välkänd och uppskattad bland kunderna i kyl-branchen, så de brukar följa honom dit han flyttar. Nu får de ett nytt ställe att åka till och Mats får en otrolig utmaning med att fixa i ordning i butiken och få fint.

Stort Grattis, min prins, till nya jobbet!

Igår hade vi en ledig dag tillsammans, gick en del promenader med Leia samt åkte till min mormor på sjukhuset. Hon har fått ett boende som är anpassat för henne (jag minns inte om jag berättat om det här, så ni får ha tålamod med mig...). Hon har lite demens och alzheimers, så hon har hamnat på ett boende med stängda dörrar, något hon verkligen inte uppskattar. Men man vet aldrig när den dagen är när hon inte hittar tillbaka igen, så det blir nog bäst så här. Vi i familjen har varit där jättemycket och gått ut med henne och funnits där för henne så att hon ska känna sig bättre till mods.

Vi åkte dit igår, tillsammans med Leia, de har nämligen en "service-hund" som jobbar där på avdelningen samt två katter, så att ta med egen hund var inget problem. Vi kom upp med hissen, Leia var uppspelt som vanligt när hon ska till nytt ställe. Precis utanför hissen kommer den där hunden och nosar på Leia, jättefin och snäll tik på 10 år. Men Leia märkte inte det här, hon hade ögonen på en av katterna som stolt gick rakt fram till henne. Helt orädd katt som gick rakt fram till en stor Rottis och sopar till henne på nosen... En sköterska kom och förklarade att just den katten var så här för hon var rädd för att bli av med maten till hundarna   

Vi kom till slut in till mormor och hon var dålig, hon har astma också och den har verkligen förvärrats den senaste tiden. Men just igår såg hon oerhört hängig och dålig ut. Senare på kvällen fick hon åka till Danderyd och läggas in, hon var rejält dålig då. Men jag tror hon uppskattade vårt korta besök, speciellt Leia som hon är så imponerad av och förtjust i. Leia la sig på hennes fötter, precis som att hon kände att hon var dålig   

En sak som har slagit mig de senaste dagarna, nu när det är så halt och kallt ute. Folk kör som om de vore odödliga... Jag håller gärna avstånd och vet att på vissa ställen kan det vara isgata, fast man inte ser det. Men folk kör som om det var torr sommar-väg. Jag blir galen på dem, när jag inte kan påverka dem som kommer bakom i hög fart   

Många kramar, Therese & gänget

Igår tog Leia och jag det väldigt lugnt, dock tog vi en underbar promenad mitt på dagen i solen. Jag satte på henne täcke och vi var nog ute 45 min i rask tackt runt Råstasjön samt Golfängarna. Solen sken så underbart, men orkade inte riktigt upp över vissa hus och träd...

Jag vet ju att D-vitamin hjälper mot depression så på vintern äter jag extra för att få i mig tillräckligt trots att man inte ser solen på veckor. Nu började jag fundera på om det var samma sak för hundar... Jag har ju tyckt att Leia har varit lite tjurig på att gå ut, men tänkt att det varit för kallt (vilket det ju i och för sig har varit för en tuff rottis). Men igår, trots att det var kallt, så var hon som en valp; busade och sprang runt och var som vanligt. Undrade då om det berodde på solen. Eller tror ni att min deppighet påverkar henne mer än jag fattar? Ja, jag vet inte. I vilket fall som helst så var det underbart att gå ut med henne och se henne leka i snön som vanligt. På slutet av promenaden fick hon min vante (den skulle ändå tvättas) och den skulle dödas i varenda snödriva, skakas tills hon blev snurrig själv samt kastas upp i luften och attackeras med en hopp. Jag råkade träffa lite folk samtidigt som hon höll på så här, vissa bara log, andra så fullkomligt livrädda ut...

Simba och husse har fått en ny rutin på morgonen när det inte är jobb-dag. Simba har dock kvar rutinen att komma in 05 och skrika att det är dags att gå upp - även på lördag och söndag... När Mats går upp så brukar Leia och jag sova vidare, Mats sätter sig i fåtöljen och läser tidningen och väntar på sömn-tutorna. Då sätter sig Simba på fotpallen, mjauar och tittar kärleksfullt på Mats. Mats sätter sig som en skräddare och lägger en filt i knät och där kurar Simba ihop sig. Sen slåss de lite om tidningsbladen tills Mats inser att det inte är någon idé att läsa och bara ägnar sig åt Simba!

Han är rolig den där katten, han och Mats har verkligen ett speciellt band. När Mats kommer hem på dagarna så springer han från sin sov-plats och slänger sig på rygg framför Mats så han kan gosa med magen. Eller så hoppar han upp på köksbordet och skriker rakt ut till Mats kommer och då slänger han sig på rygg igen.

Han är inte riktigt likadan med mig, jag har försökt att få honom att ligga i knät även på mig, men det vill han inte. Jag tycker det är så enormt mysigt att ha en katt i knät och hade hoppats på att Simba skulle bli en knä-katt även om Ragdollen inte är så utpräglad knä-katt, utan ligger hellre bredvid. Men vi har många år kvar tillsammans, och Simba har ju utvecklats till att bli mer och mer gosig så hopp finns än.

Kram, Therese